Eviga frågan

Intressant diskussion om den eviga frågan...

Ska jag?

Har kommit till slutintervjuer för ett spännande jobb på STORT internationellt företag. Skulle för bara några månader sen varit alldeles till mig av glädje och känt mig pirrig inför intervjun på tisdag. Men nu... jag VET att jag kommer tacka nej. Inte bara på grund av att jag är gravid och inte orkar satsa järnet på nytt jobb. Men ganska mycket på grund av det.

Tänkte ändå gått på intervjun, för jag vill verkligen träffa den person som skulle blivit min chef och göra ett gott intryck, så han kommer ihåg mig för framtiden. Tyckte det var en bra idé ganska länge faktiskt. Men nu... Jag tvekar. Borde jag ens gå på den intervjun? Utan inspiration, utan mag-pirr blir intrycket nog inte särskilt gott i alla fall är jag rädd för.

Bör kanske nöja mig med att headhuntern gillade mig, och att stora företaget var nyfikna på mig? Vara ärlig och avbryta i tid.

Lutar åt det hållet... några råd?

På väg iväg. Vill hem..

Ska iväg på tjänsteresa. fem dagar hemifrån, då jag egentligen bara vill vara med min familj. Fem dagar att låtsas jag mår bra, då jag egentligen bara vill sova och må illa ifred. Fem dagar då jag agerar motiverad, då jag egentligen bara vill dra mig tillbaka nu.

Men. På med masken, in i spelet. Har inte jobbat så hårt för att falla på grund av sviktande motivation!

Motiverad no more?

Kanske beror det på att jag är gravid, omänskligt trött och mår illa dygnet runt.
Kanske beror det på att jag egentligen inte kan förmå min passion och mitt hjärta att klappa fullt ut för de värden som enbart går ut på att tjäna - mer - pengar åt företaget?
Kanske beror det på ett ledarskap och en jobbsituation där mitt ämne förminskas?

Jag vet inte.

Men jag vet att trots att jag jobbar på, levererar och presterar, är det något som är annorlunda. Glöden. Drivet. Ambitionen. Den är inte borta för alltid, det tror jag inte. Men den har vänt sig om och fortsatt sova när väckarklockan ringer...

Det syns i mina ögon. Det märks på mina steg. För den som vill se.

Min lust och ambition kommer att vakna igen, det finns inspiration att hämta överallt! Men inte i den här rollen. Kanske inte på detta företaget. Och förmodligen inte än på ett år eller två...

Följer med spänning med på resan!

En sann livsnjutare!

Sexåriga sonen kombinerar gärna livets nöjen:

- äter glass och middag samtidigt
- har fotbollskläder varje dag
- läser en bok medans han sjunger en sång

- sitter på toa och äter en morot - samtidigt som han kör en bil och småviskar en spännande berättelse för sig själv.

Vem behöver yttre stimulans när man har så mycket härlig egen inifrån sig själv? :-))

Som en kamel

Ibland önskar jag att min mamma kunde stänga ute omvärlden och bara köra på i sitt liv; älska sig själv, värdera sig själv högt och tycka på riktigt att hon var värd lika mycket som alla andra. Så att hon inte behövde törsta så förtvivlat efter kärlek... det är så svårt för människor runt omkring att ge tillräckligt, när inget annat än den egna kärleken kan släcka törsten. Så att hon inte behövde värdera människor så dömande - hon gör det utifrån sitt försvars-tänkande, hon känner sig värderad och angripen innan en ny bekantskap fått en chans. Så att jag inte skulle behövt ärva hennes värderingar och sätt att se på sig själv - hon har alltid sagt att jag är finast, bäst, vackrast - men inte tyckt det om sig själv. Och vad tror man på, vad går in i själen, vilket beteende härmar man som dotter - det mamma säger eller det mamma gör?

Önskar att min fina mamma kunde bli mer som en kamel! Ska nog själv testa det ett tag, känns som ett sympatiskt sätt att överleva stormar. Att bara stänga ute omvärldens tyckande, tänkande och värderande åsikter och bara vara i sig själv, tills det går över eller tills man är stark nog att komma fram och bemöta med ett hjärta fyllt av tillit och kärlek till sin egen förmåga.

Famla i mörker?

"Svart är verkligen ingen färg. Svart är så här" säger min son, och sätter båda händerna demonstrativt framför ögonen.

Jag föreslog ju bara att han skulle välja ett par svarta byxor...