Först är bäst! Eller?

Ett blogginlägg tar upp den hets många upplever, där livet är en tävling och det vi tävlar om är att hämta först på dagis, först på skola och fritids. (och kanske samtidigt tjäna massor av pengar, ha en stimulerande karriär, vara skitsnygg i designerpjucks och ha nyfönat hår varje morgon..)

En dag skulle jag göra mig till och hämta tidigt. Så att vi kunde ha det så myyysigt ihop, jag och lilla skrutt. Dök upp hela två timmar före vanlig tid - och fick en utskällning utan dess like. Jag var inte vatten värd. "Får inte jag leka med mina kompisar? Vill du inte att jag ska ha roligt eller?"

Den dagen slutade jag ha dåligt samvete. Så skönt!

Mår barnen bra så mår dom bra, varför problematisera det som inte behöver målas i svarta toner. Mår dom inte bra så löser man det. Eller hur?

Gin & tonic!

På tal om nedan nämnda Göran Adlén (vars bok "Lev ditt liv med mod och passion" jag verkligen kan rekommendera!)

måste fundera på...

Måste först och främst stryka ordet "måste" ur rubriken. Har just läst ut Göran Adléns bok "Lev ditt liv med mod och passion", och inser hur lätt vokabulären blir en snitslad bana att försöka styra sig igenom, snarare än att orden verkar med kraft MED mig på vägen. Måste ska bli "vill".

Så. Jag vill fundera på allvar över det här med att gå till en coach. Över min vilja att bli bekräftad och vara duktig. Gick alltså på ett första prov-samtal till en karriär coach, för att jag vill föra vissa samtal utanför både arbetsplats och hemmet, jag vill kunna ta mer plats och känna mig tryggare i både min roll och bland mina kollegor. Så långt allt gott. Coachen föreslog att vi lägger upp ett schema med 6 st träffar under höst och vinter. Jag betalar i förskott. Jag säger "ja" och slänger glatt iväg 5000 spänn. Utan att fundera över om jag verkligen behöver just 6 gånger? Jag menar, det är ju ingen terapi jag vill ha. Utan att fråga över vad som händer om jag anser mig klar efter tre träffar?

Nu har jag varit där en gång och jag börjar redan undra vad jag ska fylla 6 tillfällen med. Inte för att coachen är dålig, utan för att jag är en sån person som löser mycket på egen hand och redan när jag bokat tiden började en intern process hos mig, och nu efter att ha varit hos coach en provgång och en riktig gång, märker jag att det är stor skillnad på hur jag reagerar och tänker. Inte jättebra, inte alls, men ändå. Mycket bättre. Och då undrar jag över just detta - varför ifrågasatte jag inte så många tillfällen på fakturan på en gång? Är min längtan efter att vara omtyckt något som gör mig till sittande måltavla i alla förhandlingar? Skrattade denna coach sig fördärvad hela vägen till banken?

Personligt mål: att aldrig mer ge bort mig själv i förhandlingar, oavsett om det gäller löneförhandling eller om fakturor, tjänster eller annat. No more mrs nice:-))

Nostalgi

Tänk att detta var den barntv man växte upp med! Långsamma rörelser, få ord, lååååånga klipp och ännu lääääängre pauser. Helt underbart, och 5-åringen älskade det. Blev trött av det istället för uppjagad som av modernare program. Njut!

Pernilla W - vad ska man tycka egentligen?

Jag har länge brottats med frågan om vad man ska tycka om P W egentligen. Är hon begåvad eller inte? Har hon för många barn, för färgat hår, för mycket smink eller för barnsligt skratt? Syns hon i för många tidningar? Bloggar?

Kanske.

Men - I like her! Varför? Hon ser sitt jobb som artist som ett yrke jobbar kanske hårdare än de flesta. Hon har ett stort hus, 4 barn och tar hand om den karusellen på egen hand. Hon utstrålar värme men är förmodligen en tuff tjej vid förhandlingsbordet. Hon ber inte om ursäkt för sig. Aldrig. Jag gillar hennes blogg, hennes hem och hennes inställning till livet.

Respekt. Inspiration! Snudd på förebild...

åh nej. ok. nästa grej!

Ibland vill man så mycket, ibland säger man för mycket, ibland blir det bra och ibland känns det fel. Idag var en sån dag. Då det jag sa blev på ett sätt så att jag helst vill ringa alla och förklara närmare, utveckla och ta tillbaka.

Det går ju inte. Gjort är gjort.

Djupt andetag, tänk att nästa gång blir det bättre. Så. Nu finns bara morgondagen, nu finns bara nya möjligheter!

Men f-n vad det svider när man helst vill vara perfekt varje gång...

Skönheten i provrummet

Såg en underbar klänning, i en nästan magisk ton av blått och plommon. Gick till provrummet och den unga, smala och supersöta expediten på fina varuhuset kommer förbi, frågar hur det går. Tittar på klänningen, tittar på mig. Så utbrister hon "Oj. Vilka fantastiska ögon du har!"
"Äsch, dom är ju så konstiga, nästan röda", säger jag lite generat.
"Nej, dom är nästan som håret - nougatfärgat med inslag av kastanjerött. Wow" fortsätter hon.
"Håret.. du menar mitt gråa slitna..?"

Så hejdar jag mig. Hör mig själv. En vänlig medmänniska som spontant ger mig underbar värme och uppmärksamhet på en vanlig tisdagkväll, och jag slår ner henne verbalt. Sätter upp skölden och gör som jag brukar, tror inte på det. Jag tar ett djupt andetag och säger med stadig röst och blicken riktad mot just henne; "Tack. Vad snäll du är, nu blev jag glad".

Läste ett blogginlägg som tar upp just detta, hur vi uttrycker oss om oss själva, inför andra. Jag är inte alltid så snäll mot mig själv. Ska sluta med det. Ta emot det fina. Vara försiktig med vad jag säger och hur jag säger det. Ord räknas.

Självklart köpte jag klänningen!