Vill inte. Måste?

Jag är så trött. Kroppen värker, efter veckor av influensa och bihåle-inflammation, utan tillräcklig vila. Uppgifterna på jobbet hopar sig, kraven växer.

Söndag kväll, en tid för vila och återhämtning inför en tuff vecka.
Nej.
Måste jobba. Chefen sitter på andra sidan mejlen och väntar...

Vill inte.
Just ikväll, vill inte.

Vill sova.
Vill städa.
Vill prata med min man.

Karriär smakar så gott, och kostar så mycket.

Vad väger starkast i längden?

Sömn - nej, inte ikväll

När jag inte kan sova, för att jobbet snurrar i huvudet, tårna och hela jäkla kroppen... då tänker jag på att vi snart ska åka bort! Till sol, värme, god mat, lyxig tid tillsammans! Hit

Michelle

Fick nyligen frågan vem som är min stilförebild. Hmm.. vet inte om jag har någon. Och det är ju sorgligt, borde skaffa mig en! Läser ju ofta Charlotta Flinkenbergs blogg, men är inte lika chic - även om hon har en stil, både mentalt, karriärmässigt och utseendemässigt som verkligen inspirerar! Och så gillar jag Michelle Obama. Hon har en enorm utstrålning av intelligens, humor och fighting-spirit, och en skön, modig klädstil utan att vara så modefixerad. Dessutom vältränad men inte pinnsmal, så när hon bär upp kläderna kan jag identifiera mig.

Ok - Michelle är min modell!!

Åh denna kärlek

Jobbet kräver så mycket av mig just nu. Tid, kraft, tankar... Under tiden växer min son och går in i sin egen värld - smakprov på att han en dag kommer bli sin egen dyker upp varje dag på de mest finurliga sätt! Han blir kär. Han tappar tänder. Han kan räkna ut att om man har tre fotbollsmål men vill ha hundra, då måste man göra nittiosju till. Han vill inte pussa mamma så att kompisarna ser i skolan.

Jag vill ibland bara stoppa världen, ställa in möten och deadlines och vara med honom hela tiden! Jag orkar inte jobba jobba jobba, trots att jag älskar mitt jobb.

Men så läser jag Annas blogg igen. Då får jag ju perspektiv på mitt liv igen. Min son pussar mig på munnen och säger att han älskar mig, och så vitt både han och jag vet kommer vi att träffas imorgon, nästa helg och nästa år. Vi har all tid i världen. Vi har ingen tid alls. livet är så skört, så värdefullt, så ljuvligt och orättvist djävligt samtidigt. Och så denna kärlek. Den som är så stor, så lycklig och gör så ont.

Jag kanske är trött, men Anna, hon dör ifrån sitt barn. Det kanske jag också gör om en vecka, det vet ingen. Men idag är jag frisk, så jag håller extra hårt i mitt liv en stund. Njuter av all kärlek i mitt liv - och lider, känner smärtan hos alla mödrar som vet att deras tid är begränsad.

Verkliga problem?

Nej. Men mina problem denna tisdag kväll i februari.
Hela vintern har jag hållit mig vaken och troget följt Kanal 5 programmet "So you think you can dance". Fantastiskt program, overkligt bra dansare! Jag har mina favoriter och gråter nästan varje gång för att de är så fantastiska, kämpar så hårt och dansar så bra.

Så är det dags för final. Idag. Jag bänkar mig; sonen sover, disken är diskad, maken sysselsatt. Trycker fram femman och ser...
...eftertexterna!

De har bytt programtid. Sista programmet. Det förutsätter ju att man läser TV-tablån. Hallå! Kanske första veckan, men inte sista! Både programmet och tiden är liksom inarbetat.

Jag är chockad, besviken och känner mig snuvad på mina tårar i soffan.

Inga verkliga problem - men mina!

Jag ska lära dig allt jag vet...

Hurra - jag har fått en mentor idag!
En erfaren, kompetent och inspirerande kvinna, lagom många år före mig i karriären och livet. Kom till mig genom mitt nätverk; jag ställde frågan, någon tänkte på denna kvinna och frågade henne - och hon var precis just nu i den fasen att det passade henne utmärkt! plus att hon har erfarenhet som mentor och gärna gör det igen. Slumpen är ingen tillfällighet...?

Tankar

Har varit sjuk, riktigt influensadrabbad. Några intressanta saker händer när världen slutar snurra några dagar och tankarna, tempot och även de inre kraven - för man orkar inte - stannar upp.

Reflektion, kallas det visst.

Plötsligt idag fick jag en så stark känsla att jag fullständigt knockades och nästan trillade ur soffan där jag låg och snörvlade. Den där pusselbiten som saknas, det jag längtar så hett efter. Ett inre lugn, en styrka, en känsla av att våga nå fram till sin egen storhet, men även sin egen gräns - nu duger jag, det här räcker..

Jag är uppfostrad av en kärleksfull mor. Som alltid berättade för mig hur duktig jag var och hur söt jag var. Men som i hela sitt liv har föraktat sig själv, levt i oerhört destruktiva förhållanden och haft mycket komplicerade relationer till både sin mamma och väninnor. Till andra kvinnor.

Vad jag längtar efter, vad jag behöver, är starka, sunda och livsbejakande kvinnor. Som inte ber om ursäkt för sin framgång, som inte ens tycker den är särskilt märklig.. Som ger energi och inspiration, kraft i vardagen och lite fighting spirit. Kanske kan jag också ge lite tillbaka, om inte annat så lite härlig beundran:-))!

Jag ska ge mig ut och söka dessa kvinnor, dessa sammanhang. 2010 blir året då jag tankar kvinnlig inspiration, styrka och kraft!

Om ni känner till någon kvinna jag borde läsa om, luncha med eller bara beundra lite på avstånd - tipsa mig!