Som en kamel

Ibland önskar jag att min mamma kunde stänga ute omvärlden och bara köra på i sitt liv; älska sig själv, värdera sig själv högt och tycka på riktigt att hon var värd lika mycket som alla andra. Så att hon inte behövde törsta så förtvivlat efter kärlek... det är så svårt för människor runt omkring att ge tillräckligt, när inget annat än den egna kärleken kan släcka törsten. Så att hon inte behövde värdera människor så dömande - hon gör det utifrån sitt försvars-tänkande, hon känner sig värderad och angripen innan en ny bekantskap fått en chans. Så att jag inte skulle behövt ärva hennes värderingar och sätt att se på sig själv - hon har alltid sagt att jag är finast, bäst, vackrast - men inte tyckt det om sig själv. Och vad tror man på, vad går in i själen, vilket beteende härmar man som dotter - det mamma säger eller det mamma gör?

Önskar att min fina mamma kunde bli mer som en kamel! Ska nog själv testa det ett tag, känns som ett sympatiskt sätt att överleva stormar. Att bara stänga ute omvärldens tyckande, tänkande och värderande åsikter och bara vara i sig själv, tills det går över eller tills man är stark nog att komma fram och bemöta med ett hjärta fyllt av tillit och kärlek till sin egen förmåga.