Vad hände?

Jag inledde mitt bloggande i somras, då jag en mycket vacker och varm dag plötsligt reste mig från stranden och insåg att jag var oändligt trött på vissa tankemönster och beteenden hos mig själv. Saker som låg ivägen för framgång. Jag stod inför en stor utmaning på jobbet, hade precis genomfört omtumlande förändringar privat och behövde fokuserat ta mig an dessa nya förutsättningar.

Jag startade en blogg, för jag har alltid trivts med att skriva om mina tankar, och för att det skulle ge mig ett forum inför mig själv.

Jag gick till en coach, med en mycket specifik frågeställning (är skeptiskt till coacher generellt) om att utvecklas i min yrkesroll och få verktyg för att komma framåt och förbi mina mentala hinder.

Satte upp mål, visioner, delmål, plus och minus listor, aktivitetslistor, nätverkslistor, boklistor... you name it! Jag kallade projektet "livet, skönheten och pengarna", gav mig själv ett år och ville blanda annat uppnå fast jobb - har haft vikariat eller frilansuppdrag sen 2002 -, högre lön, ett tryggt hem, fysisk och inre hälsa och skönhet, en schysst uppsättning kläder av god kvalitet...

Nu sitter jag här, ett halvår senare. VISIONEN är uppfylld. Så modig var jag tydligen, att jag satte upp en vision som, när jag väl bestämde mig och fokuserade, gick att driva igenom inom mindre än sex månader.

Jag fick jobbet! Jag fick lönen - och bonus! Jag och min man gifte om oss! Vi köpte en fantastisk lägenhet där själen trivs lika bra som ögat! Sonen började skolan och ääääälskar det! Jag har haft råd (men inte så mkt tid) att köpa kläder, en väska, snygga skor, klippa mig och färga bort gråa hår... jag tränar regelbundet, går på yoga och thai chi och unnar mig behandlingar på spa och salonger. Livet är harmoniskt.

Det är dags för nya mål. En ny vision. Och först - reflektion!

Då tog det slut. Motivationen. Lusten. Jag ville inte reflektera en sekund till, inte tänka varken bakåt eller framåt. Kände mig helt tom inombords, och den mentala förmågan har bara räckt till att läsa Kajsa Ingemarsson eller deckare de senaste veckorna. Jag tar paus, släpper ut ambitionerna om utveckling på grönbete och återkommer snart med ny energi - känner hur det börjar ta form och fart redan:-)

men först - mot pulkabacken! God Fortsättning!

livsandarna återvänder

Vaknade tidigt imorse, till strålande sol som flöt in som ljuv honung genom fönstret. Tog morgonpromenad utefter vattnet, gick till fantastiska franska bageriet Petit France och köpte bröd, saffransbullar och sonens favoritmacka. Söndagsfrukost med familjen. Storstädning, vänner på på lunch, en fantastisk joggingtur och därefter familjefika i soffan framför El Classico.

Livet återvänder. Glädjen, tillförsikten och inspirationen. Avsaknad av sol, för mycket jobb och för lite träning har gjort mig nedstämd och trött den senaste veckan. Funderade en stund på om jag var sjuk eller ej, om jag borde springa eller ej... Äntligen har jag lärt mig att tvekar man, då ska man! Ut och spring, blir jag sjuk så märker jag det.

Och så underbart det var! I mina nya skor flög jag fram med ett leende på läpparna. Denna glädje över att få röra sig. Den glädjen bor i magen, i hjärtat, i musklerna, i hjärnan. Den flödar, även när det gör ont. Den bär mig framåt i livet. Glädjen över att få röra sig är min bästa vän, min terapi, mitt hopp och min passion.

Jag är tillbaka!

bless you!

Håret. Livet.

Ska klippa mig idag. Tänker "3 eller 5 cm? Hmmm.. bara det inte blir för mycket. Bara det inte blir för lite."

Ålder?

För 20 år sen skulle det vara för mycket. Helst för extremt. Helst så att tanter vände sig om på bussen och pekade, det var en lyckad dag!

Jo, ålder. Kanske även lite mognad.

Inte för mycket, inte för lite - lagom tack!

poplingen!

Sonens senaste sökning på youtube (hur hittar en sexåring dit på egen hand?):
"linuspoplingen"

Upp kommer



Barndom! Nostalgi!

ensam no more

Häromdagen var jag ute och sprang. Som vanligt blev det en kvällsrunda, efter det att sonen somnat. Plötsligt slog det mig - det är mörkt, kallt och jag var j-ligt ensam ute. Åtminstone ensam kvinna. Borde kanske tänkt på det tidigare... men det så svårt att acceptera, att jag ska behöva vara rädd, bara för att jag vill röra på mig efter mörkret fallit och bara för att jag är den jag är.

Därför är initiativet Run Along klockrent. Spring tillsammans! Gruppen är starkare än individen, inga nyheter, men ändå, teknikens under - twitter, bloggen och säkerligen snart FB förenar oss som längtar efter att få fortsätta slita ut skorna även under vinterhalvåret. Jag är med!

Det är helg, så jag tänker på jobbet...

Jobbar med kommunikation. Tänker nästan jämt på kommunikation. Brinner passionerat för mitt jobb, att förklara, förmedla och hjälpa andra att genom uttryck bli större och bättre - det är fantastiskt!

Min bransch genomgår en enorm förändring. Och som alltid är förändring svårt. Vissa springer före. Många följer efter. En del kämpar emot med näbbar och klor. Det gäller sociala medier. Ett komplext begrepp som många väljer att förenkla. "Bloggar och facebook, tråkigt och trivialt..." Att få en medelålders, konservativ ledning med homogen bakgrund att förstå vidden av vad som pågår, och därmed vilja och våga satsa tid, pengar och mod - för man måste våga prova, våga göra fel - det är en av kommunikatörernas stora utmaningar framöver.

Därför är det så härligt med människor som brinner! Inte bara för sig själv, utan för att andra, alla!, ska acceptera och ta till sig den digitala sociala revolutionen! Brit Stakston, konsult på JMW, skriver i ett blogginlägg:

"Sociala medier är kommunikation. Men det är kommunikation som bärs fram av nya verktyg vilket innebär att:

1. det finns en inlärningskurva som måste adresseras och är viktig för branschen att hantera
2. det handlar inte om ålder - det är ett förhållningssätt
3. det förändrar våra roller som kommunikationskonsulter
4. det förändrar våra uppdragsgivares vardag
5. det förändrar faktiskt vem som sätter agendan - traditionella medier tillsammans med …. alla som använder sig av sin publicistiska plattform

Scoopet ligger inte i att vi “socialamediekramare” reagerar på en kartläggning som missar kärnan i vad Twitter handlar om. Jag reagerar för att den fulla potentialen inte blir förklarad på ett relevant sätt för en bransch som till vissa delar ännu inte förstått sociala medier." hela inlägget

Tack Brit - jag ropar instämmande "PRECIS!" och samlar ny kraft inför måndagens utmaningar i kommunikationens nya tidevarv!

Ok. Så fick jag ur mig det också.. nu fortsätter helgen!

Nu!

Ok, jag är uppe! Yoga nu. Tack för peppingen!

Minnen

När jag var ett år dog min pappa. Samma dag föddes min pappa. För min morfar, bara 45 år, klev fram och tog över, fanns där, klev aldrig tillbaka. All sin kärlek, all sin vishet, all sin kraft gav han. När han dog var jag där, höll hans hand, smekte hans kind, andades med honom till det sista andetaget. Sörjde hårt, gladdes djupt i samma känsla.

Kvar finns mormor. Fina härliga mormor, som efter 60 år tillsammans med "lappgubben" skapat ett nytt liv, fyllt med innehåll och kärlek.

Älskade mormor. Du är livet! Du börjar bli lite trött, men var inte rädd, jag finns med dig.

morgonstund

Det är så MÖRKT på morgonen nu. Och eftermiddagen. Och kvällen. Den där sugande känslan och längtan efter att kliva upp för att springa före jobbet har ersatts med en intensiv kärleksaffär med kudden:-). Oh, så ljuvligt den smeker min kind och så lätt det är att snooza vidare... Men när ska jag få ihop de träningstimmar min kropp och mitt sinne ändå kräver och vill ha? Måste fatta ett beslut, måste hitta inspiration att komma upp. Som t ex Erika, gravid och ändå bäst på body pump på morgonen, eller Petra, som gör ett yogapass hemma när hon inte orkar sig ut.

Fler tips som får mig ur sängen?

yoga och sköna kläder

Varit och yogat, sträckt ut kroppen, andats, slappnat av och ändå aktiverat muskler jag inte visste fanns. Lika underbart varje gång! Denna gång i mina nya, ekologiska kläder från Dandelion Sportswear, shoppat på Hälsomässan. Designer Nicole Rimér jobbade på Peak Performance, men bestämde sig för att satsa på hållbar egen design och resultatet är ljuvligt mjuka, vackra kläder i ekologisk bomull, tillverkade under etiska former. Rekommenderas varmt!

Förändra världen med glädje!

Dessutom - kolla avsändaren. Volkswagen? Oväntat och genialiskt. Vem ligger bakom kampanjen? Hör av dig!

Uppdatering: Det är DDB Stockholm som ligger bakom kampanjen. Respect!

Ok, så här blir det

Nu har jag bestämt mig. Trodde länge att det var en baggis, ett beslut så självklart att det knappt var någon idé att fundera på det. Men när jag stod där och skulle fylla i blanketten tvekade jag. Skämdes för att jag tvekade. Och tvekade lite till.

Donera.

Ge bort ett organ.

Bli påmind om sin dödlighet.

Klart att man tvekar. Vad trodde jag egentligen? Men nu har jag tvekat, funderat, ältat, analyserat och lyssnat inåt så det räcker. Jag anmälde mig till två saker igår, båda för sent.

Nixregistret - Hemska telefonsäljare bye bye!

Donationsregistret - Hoppas mina organ är så ruttna och gamla den dag det blir dags att ingen har någon nytta av dem, men OM så inte är fallet vill jag att någon annan får chans att ändra sitt livsöde och sin utstakade bana.

Orka mera!

Läs och inspireras - plockat på kommunikationsbyrån Greatness blogg. Respect för livskraft och initiativ!

Snart..

..kommer något mindre ytligt, men jag fortsätter på shoppingens bana en stund till. Har, förutom en lätt fixering vid matbord, för stunden ett stort intresse för armband. Vet inte hur det började, men från att aldrig haft armband, inte ens klocka, har jag numera minst tio st i lådan. Har provat mig fram mellan olika material och utföranden, märken och prisklasser. Har aldrig tid att gå i affärer och gillar nätshoppingen av armband, det är inte lika känsligt som att handla t ex kläder eller möbler, där bilden och verkligheten sällan stämmer överens. Senast köpte jag Humanity for all, har mitt vita läderband med sköna meddelanden varje dag. Nu är jag såå sugen på Rachel Leighs design, t ex modellen Jenny Bracelets

gott!

Vill gärna tro att jag är en kritisk, självständig konsument med egen smak och vilja. Kom idag hem med en härlig, ljuvligt doftande kokostvål på pumpflaska från Body Shop. Varför? Jag menar, jag handlar aldrig på Body Shop annars.

Jag läste en blogg. Om smink, krämer och annat härligt. Journalist med hög trovärdighetsfaktor skriver personligt i tryggt sammanhang och vips så är jag framme i kassan med produkten i hand. Så mycket för min självständighet... Ger en del tankeställare om både min personlighet och mina möjligheter som kommunikatör på jobbet:-). Hur idéer sprids mellan människor är för övrigt ett oändligt spännande ämne som bl a Kristofer Mencák på kommunikationsbyrån JMW skrivit om tidigare.

Men tvålen var härlig, så tack för tipset Malin Crona på DN!

mörkt..

Det är så mörkt, nu börjar det märkas i kroppen. Allt går långsammare på morgonen, väckarklockan känns elakare och allt mer frestande att stänga av för att sen ignorera. Sovmorgon istället för att gå upp och träna eller få saker gjorda på jobbet känns som det självklara alternativet. Kroppens kamp mot intellektet har startat!

För att inte tala om kampen med att hålla sig vaken på kvällen...

Någon som testat att vakna till ljus-väckarklockor?

nya hjärnceller

Forskare lyckades för flera år sen bevisa att hjärnceller nybildas långt upp i åldrarna, ja förmodligen hela livet! Men antalet synapser mellan cellerna blir färre och långsammare, inte minst om stimulansen uteblir. Vad stimulerar då hjärnan? Jo, motion, njutning, lagom med sömn, lagom med stress, kolhydrater och sötsaker i lagom doser, kärlek, beröring, skratt och att lära sig nya saker. Att vara positiv och nyfiken är ett smart drag i livet!

Min nyfikenhet på nya träningsformer gav i söndags massor av skratt, inspiration och jag har vågat mig på att boka in ett danspass på gymmet, mot det vanliga springa, spinna eller gå på pump... Hoppas nu att jag får massor av nya hjärnceller som kompensation för hur bortgjord jag förmodligen kommmer se ut:-)

trött i kroppen

Tränade hela dagen igår. Verkligen HELA dagen! Upp kl 7 och iväg till mässan för tidningen Fitness träningskonvent. Började dagen med afrikansk dans. Befriande, härligt, svårt, inspirerande! Allt! Och så show med medföljande trummar dessutom - vilket lyckorus! Sen parträning med brottaren Martin Lidberg. Var tveksam innan, men oj vad vi skrattade! Och svettades! Och kämpade! Dansklass - jag som "inte kan" ta koreografi kastade mig in i klassen med passion och hade såå roligt, vem bryr sig om hur det såg ut? Styrka för att runda av dagen, sen en liten runda på hälsomässan och köpa härliga produkter, berättar mer om det sen.

Somnade före 22 igår, helt slut. Idag är kroppen så trött, sinnet med - men inspirationen flödar och snart - när jag fått vila - kommer det något spännande och lite extra ut av denna upplevelse, det är jag övertygad om!

Passion föder passion!

Jag har alltid gillat att träna. Det har utvecklats till en hobby, en livsstil och en passion - och ju mer man tränar, ju fler nya spännande saker jag provar, desto större blir glädjen och passionen! Nytt för mig är träningsconvent. Imorgon ska jag på mitt första - "Best of the Best" - och i januari blir det Nikes. Två dagar fyllda av glädje!
Så här blir mitt schema:

Lördag 09.00-10.00: Yoga Light & Strong
Lördag 10.30-11.30: Den som vill mest vinner(föreläsning)
Lördag 13.00-14.00: Release my inner athlete(föreläsning)
Lördag 14.30-15.30: Don´t stop the music(spinning)
Lördag 17.00-18.00: Functional moves®(styrka)

Söndag 09.00-10.00: Bli expert på dig själv(föreläsning)
Söndag 10.20-11.20: Intense Interval(spinning)
Söndag 13.20-14.20: BODYBALANCE™ 48(mind)
Söndag 14.40-15.40: Rocket Yoga(yoga)
Söndag 16.00-17.00: AfroPowerDance(dans)

Läääääääängtar!!

kom hit it-man från forntiden!

Läste på bloggen Kvinnor i karriären.. om hur en IT-snubbe på skolan hummat och brummat när hon stillsamt undrat hur man anmäler två e-mail adresser till skolans nyhetsbrev? Ifall - hör och häpna! - båda föräldrarna skulle vara intresserade av sitt barn?

IT-snubben kan börja jobba på min sons skola istället, så får han se en annan verklighet. När det var dags för utvecklingssamtal under hösten så var det enbart papporna som tog ledigt från jobbet och intresserat vände och vred på barnens utveckling, teckningar och talanger. Mammorna jobbade, helt utan kontrollbehov eller dåligt samvete skulle jag gissa.

trötter

god morgon
sovit max fyra timmar i natt
var trött
var mätt
var nöjd

ändå låg jag där och började tänka
inga tråkiga tankar

men tankar som stimulerade och väckte hjärnan

och då låg jag där och kunde inte somna

inte smart
inte alls

men jag fick ju se natt tv:-)

Ska jag?

... anmäla mig till Nike Convention och träna massa härliga spännande klasser i dagarna två?

... sova eller gå upp och köra ett spinningpass imorgon bitti?

... jobba lite, eller ta en lång skön dusch och skrubba lite med min nya Lavendel Kiels Body Scrub?

... dricka varm choklad med ekologisk honung efter duschen, eller ta ett glas kallt vatten?

... ringa min mormor imorgon och berätta att hon är bäst, eller "inte hinna" som det brukar bli i de hektiska veckorna som kallas livet?

Svåra beslut eller hur? :-)

Irriterad - igen

Ska strax iväg till min coach, och så sitter jag här och känner mig irriterad. Igen. Precis som förra gången känner jag mig lurad som gick med på att köpa ett visst antal gånger direkt, precis som förra gången tycker jag att jag nu fått verktyg och kommit vidare väldigt mycket på egen hand. Får se om det idag - precis som förra gången - visar sig att jag har fel, att nya upptäckter görs, nya insikter fås och att utvecklingen kan fortsätta?

To be continued...:-)

Orkar inget - orka mer

Jag är förkyld. Buhu, stackars mig. Blev ingen löpning idag. Blir förmodligen ingen imorgon heller. Jag huttrar, kallsvettas och är tung i huvudet som om det är fyllt med gråsten. Benen väger bly, andningen är ansträngd.

Hittade då fram till bloggen Orka mera! Läser och fyller på med energi, till nästa gång. Snart är det min tur igen! På söndag träningskonvent, en hel dag bara träning träning träning. Kan det bli bättre?:-)

skön kväll

Lååååång mötesdag på jobbet. Kom hem och möttes av två glada killar, doft av spagetti och köttfärssås samt ett dukat bord... livet är snällt vissa dagar! Middag, umgänge, sen stack jag iväg och körde en timma pilates. Tänk att det kan vara så jobbigt att lyfta sitt eget ben?:-)

Hittade en rolig blogg om löpning som inspirerar - benen känns bättre och bättre, så imorgon vågar jag mig nog på en liten runda. I mina nya skor! De gamla är så utslitna att stortårna sticker ut, och det börjar bli lite väl kallt att springa omkring med tårna hängandes utanför:-)

inte idag...

Många saker som inte blev av idag.

Ingen springtur - vaknade och kände mig lite småförkyld, och i rasande fart ändrades det till att jag nu känner mig helt däckad. Har inte tränat på hela helgen, suck, är inne i ett träningsskov där jag helst tränar varje dag just nu!

Ingen utveckling av hemmet med att sätta upp de gardinstänger, hyllor och tavellister, som vi kämpade oss till att köpa på IKEA igår. Hela familjen packade sig iväg till detta billiga-möbler paradis och spärrade i naiv förvåning upp ögonen över alla människor som också var där. Vaddå fullt i gångarna på en lördag, en ledig helg, som dessutom är lönehelg...??

Ingen vinst för IFK Göteborg. Kändes upplagt för guldfest ikväll, men AIK snuvade oss på festen i sista stunden.

Ingen lugn och skön kväll - makens syster är här, jag måste förbereda en viktig presentation på jobbet imorgon, sonen är sockerspeedad efter att ha varit på kalas och fyllts på med socker och konserveringsmedel, vilket innebär en känslomässig berg- och dalbana ända tills vi vaknar imorgon bitti, då gifterna förhoppningsvis gått ur kroppen. Önskar att jag kunde förbjuda alla kalas då de bara bjuder på skräp och inga goda, men lite nyttigare alternativ. Hemmagjorda pizzabitar, korv och bröd eller fruksallad för att blanda ut chips, godis,glass och tårta. Snälla föräldar, snälla...

Strålande framtid!

Sitter just nu och lyssnar på maken och sonen som är i badrummet och klipper håret på den blonda lilla lintotten. Det är en makalös uppvisning i fulländad förhandlingsteknik, där allt är tillåtet och iskalla logiska argument blandas med humor, charm, gråtattacker som får hjärtat att mjukna och raseriutbrott på hög nivå... Något säger mig att han inte lämnar något åt slumpen utan använder exakt den teknik som ger honom de resultat han strävar efter för stunden!

Tur att det här med att se långsiktigt framåt inte är det starkaste behovet hos en sexåring, annars hade maken varit körd:-). Nu imponerar han på mig med sitt tålamod och sitt lugn.

Men det lilla monstret... ja, hans framtid är ljus, det känner jag mig övertygad om. Med den förmågan att manipulera och förhandla, då kan det inte annat än att gå bra!

Undrar vad som händer om jag börjar gråta nästa gång det är löneförandling....?

På det igen!

Efter min stora prestation detta året - att klara halvmarathon! - gick löpningen ner i lågvarv. Från 4-5 pass i veckan enligt ett (ganska) strukturerat upplägg, till knappt ett. Dels fick jag "lust-svacka", dels insåg jag snabbt att vila från löpningen är det enda som kommer att läka mitt värkande ben. Ordet "stressfraktur" har flimrat förbi några gånger, och jag inser att i min nyupptäckta glädje över hur härligt det är att springa har jag nog gått ut lite för hårt, ökat lite för snabbt och sprungit lite för långt.. Bytte ut springrundorna mot styrketräning, yoga och pilates. Kul det med, men inget går upp mot känslan av att ha utmanat sig själv i joggingspåret, varken fysiskt eller mentalt har jag hittat något som motsvarar den upplevelsen!

Dags att smyga igång igen. Behöver lite inspiration och här är en blogg ag numera besöker regelbundet för att imponeras, inspireras och frestas till att gå på det igen!

Stina Abenius, chefredaktör på Tara, som också hon verkar gilla att utmana sig själv. Ska snart springa New York Marathon, jag hejar på henne! (och drömmer i hemlighet om att göra samma sak)

Bra för karriären?

Jag läser en artikel om Robin Sharma, där han berättar hur man gör för att bli fantastiskt framgångsrik och lycklig. "Led dig själv i livet, jobba passionerat och ta tid för avkoppling", förkunnar han. Terapeuten Jana Söderberg skriver om de speciella dagar då hon och hennes man lunchdejtar, och hur det ger henne ny inspiration i livet.

Intressant, speciellt eftersom jag läser detta då jag jobbar hemifrån. Har så sjukt sjukt mycket att göra på jobbet, så jag stannar hemma för att bli mer effektiv och kunna skyffla undan högarna, stryka rad på rad i att göra listan.

Istället läser jag en artikel om Robin Sharma. Jag bläddrar även i en inredningstidning, plockar disk, sorterar post och sms:ar kompisar. Tänker på jobbet ibland, gör en lista.

Dricker kaffe och lyssnar intresserat på Malou von Siewers i "Efter 10", programmet som endast ammande mammor ser. Och jag.

Inget blir riktigt bra. Städar inte klart, jobbar i snigelfart, orkar inte titta klart på TV-programmet, tar fram en räkning men loggar inte in för att betala den.

Är det så här man blir framgångsrik?

Kanske. Kanske behöver både hjärnan och kroppen en ordentligt oseriös dag ibland, under täckmanteln "jag jobbar hemma"? En chef jag beundrar tipsade en gång om ett viktigt recept för att lyckas "glöm inte att du har kommit till en position där du inte ifrågasätts på var du är, bara på ditt resultat. Boka därför regelbundet sk möten på stan, sen går du på spa, köper skor eller är med dina barn en extra stund! Det är smart och lönsamt i det långa loppet".

Så - jag fortsätter med att städa kylskåpet och hoppas det gör mig ännu mer framgångsrik i karriären! Imorgon...

Lycka!

Brickan är dukad, hela lägenheten doftar kanel och kardemumma efter morotskakbak. Paketen är guldiga och prassliga. Förväntan i luften. Och känslor, så många starka känslor. För nästan exakt 6 år sen fick jag värkar. Och den tuffaste resan startade, den som resulterade i en underbar son!

Jag var så lycklig!

Han låg på min mage, varm, mjuk och perfekt. Det tog många långa månader innan jag förstod att barnmorskan säger att alla barn är de finaste barn de sett "hörde du, hon TYCKTE verkligen att han är perfekt", sa jag till min man med stora ögon och full av tilltro. Det tog ett halvår innan jag faktiskt förstod att kvinnan jag delade rum med inte låg och grät för att hennes barn var så fult - som en korpulent trollunge! - och inte tänkte kidnappa mitt barn som ersättning för det livet berövat henne. "Hur kan dom lägga henne i mitt rum det är ju synd om henne att behöva titta på mitt barn", sa jag till min man. Han var vid det laget inte så orolig över att få hem sitt förstfödda barn, men väldigt bekymrad över hur han skulle hantera mig...:-)

Ok, jag fattar - alla barn är perfekta i sina föräldrars ögon. Alla barnmorskor antingen ljuger eller tycker att just det barn de beskådar för stunden är fantastiska.

Men. Min "snart-sex" åring som nu äntligen somnat, trots att födelsedagen känns så stor och underbara och nära, han ÄR perfekt! Tre bebisar har jag burit, ett barn har jag fött. Belöningen - det barn som kom till mig är det ljuvligaste, den största gåvan, en kärlek så galet stark att den gör mig svag. En kärlek som gör mig till en stark tigrinna. Mitt barn, min prins, min skatt.

Nästan alltid, inte idag

Jag gillar mitt jobb, är passionerat intresserad och nyfiken, bättre än de flesta men med mycket utveckling kvar innan nästa steg.

Men idag är jag trött.

Trött på att alltid ha så mycket att göra att man aldrig aldrig kommer ikapp. Trött på att nästan alltid gå och lägga sig med minst lite ont i magen för att tankarna på den digra "att göra" listan bara växer. Trött på att det mejlas fram till sena nätterna och att tonen aldrig är vänlig, för alla är precis lika trötta som jag.

Nästan alltid gillar jag mitt jobb. Men inte idag.

Andas. Andas...

Veckans bloggtema från Sofia är stress.
Hmm. Smakar på ordet. Det ger många associationer, många känslor far omkring i kroppen vid tanken på vad det kan innebära för mig.
Stressen var länge existentiell, fanns i kroppen trots att jag tryckte ner den så gott det gick. Växte upp, som så många sjuttiotalister, i en dysfunktionell familj med missbrukarproblematik. Lärde mig dölja det väl, att fungera i samhället trots allt. Men det hann ikapp mig och en morgon föll jag ihop i badrummet. Sonen, som då var fyra år, sov i rummet bredvid. Sakta men mycket tydligt la kroppen av. Talet försvann. Balansen. Förmågan att förankra min person i verkligheten. Jag låg på neuro i över en vecka, med dropp och 24 h övervakning, alla var oändligt oroliga och förtvivlade, själv var jag övertygad om att jag var en uppvaknad och ännu oupptäckt skådespelartalang! Låg och skrattade för mig själv - tänk, när jag kommer ut borde jag nog söka upp Dramaten. Kommer att få spela med Persbrandt. Filma med Mads Michelsen. Minst!

Stress... kanske var det en psykos, kanske en överlevnadsinstinkt som kickade in? För om jag verkligen hade tagit in det som hände hade jag blivit livrädd. Nu var jag road, nästan lycklig!

Idag är jag, efter terapi - både på egen hand och i professionell regi - frisk. Helad. Min bakgrund är inte längre bara en ryggsäck, utan en rikedom, något som gör mig till en kännande, empatisk, klok och analyserande människa, som inte tar livets gåvor för givet. Men som inte heller lever som om allt kan försvinna om en minut. Sinnet har ro.

Nu är stressen mer normal. Hämta, lämna, jobba, träna, umgås, städa... den stressen gör mig nästan lycklig!

bubbel bubbel

Åkte iväg till Göteborg för att jobba igår och tog med femåriga sonen. Upp klockan fem, iväg med taxi, frukost på tåget och tre timmars stillasittande... Vilken utmaning bara där. Men, min lilla skrutt är, och har alltid varit, helt fantastisk när det gäller något som kan vändas till ett äventyr. Han ser inte att det är så tidigt att morgonen borde kallas natt - han ser att alla hans kompisar ligger och sover, och själv åker han taxi. Crazy och underbart, tycker han! Han ser inte att mamma är så trött att hon inte riktigt orkar underhålla honom på tågresan, han ser att mamma köpte en fotbollstidning och god dricka, sen lät honom vara ifred och njuta av resan i lugn och ro! Ibland la han sig med huvudet i knät och sov, ibland spelade han låtsasfotboll på det nedfällbara bordet, ibland räknade han bilar utanför fönstret... det fanns hela tiden något som höll honom på gott humör!

På kvällen åt vi middag i restaurangen på hotellet, sen gick vi till bubbelpoolen! Vilken myskväll - vi dushchade, bastade och bubbelbadade i timmar, sen låg vi i varsin säng och åt chips, drack läsk och kollade film! Som extra belöning till mig kom min man ner på kvällen och vi låg i sängen, drack champagne och pratade.

Somnade med känslan av lyx! För att min ljuvliga familj kan konsten att göra vardag till fest, påfrestningar till äventyr och vi fångar ögonblicket - mitt i ögonblicket.

"Skog och glädje" som sonen säger!

Mitt löfte till mig själv

När jag för ett tag sen blev ombedd att spontant nämna tre mål för det närmaste året, ett karriärmål, ett familjemål och ett hälsomål blev det ungefär så här.

1) Fördjupa mina kunskaper och erfarenheter inom PR och höja lönen med 30 procent.

2) Bli fler i familjen.

3) Bli smärtfri.

Smärtfri. De senaste tio åren har jag haft konstant värk, dygnet runt, hela tiden, vad jag än gör, var jag än är, hur jag än mår - så har jag ont. En ridolycka såg till att livet tog den vägen. I omgångar har jag hållit på med alla former av rehab man kan tänka sig, men de senaste åren har jag nöjt mig med att träna. Nu är värken tillbaka, starkare än någonsin, och det verkar inte räcka med träning. Så jag förklarar krig mot värken. Och öppnar sinnet, plånboken och kalendern - för det kräver mod, tid och pengar för att attackera detta problem.

Igår provade jag massage på Buddha Spa i Stockholm. Massören tog god tid på sig, använde värme, akupressur, massagetekniker som var ömsom mjuka och avslappnande, ömsom djupgående, aromatiska oljor, en skön mask över ögonen när jag låg på rygg - hon var helt enkelt otroligt skicklig. Jag mådde så bra eferåt, och har sovit gott en hel natt. Ska definitivt gå tillbaka! Dock - 700 kr för en timma, en thaimassör tar ca 400 kr för en timma.

På fredag ska jag prova massagebad med varma jetstrålar i Göteborg. Nästa vecka går jag till fot-terapeut, eftersom även fötterna tar stryk när ryggen inte fungerar. Sen får vi se.

Jag är övertygad om att jag under tiden kommer att bli smärtfri, men även lugnare, lyckligare, mer i kontakt med mig själv, bli snällare hemma och därför öka chansen att vi blir fler:-) - dessutom kommer jag utstråla pondus, och orka jobba mer effektivt, bli mer kreativ och därför tjäna mer.

Positiv prognos. Glaset är halvfullt:-))!

Ljuvliga Elin

Var igår på en inspirationskväll som det livsbejakande gänget på 4good ordnat. Först ut var Elin Klinga som pratade om kroppsspråk, retorik och kommunikation. Var i ärlighetens namn inte särskilt nyfiken eller förväntansfull på henne innan. Men oj. Jag ångrar mig så för mitt svala intresse. Elin, du är helt underbar!

Elin påminde oss - mig - om att andningen är viktig. Inte bara för att överleva, utan för att andningen så fundamentalt påverkar ens pondus, utstrålning, känsloliv och mentala förmåga. Hon fick oss - mig - att skratta, kontemplera, reflektera och helt utan den i dessa sammanhang lite pinsamma stämning både djupandas och ljuda minnemånneminnemannemånne samt åååååååååååååååååååååååååå tillsammans. Underbart. Nödvändigt. Och så användbart.

Genast på mötet med alla tuppar idag provade jag tekniken. Satte mig brett på stolen, tog upp min plats i rummet. Hakan högt. Andades medvetet, kände på luften i rummet. Betraktade, inte så mycket mina kollegor som det som sas. Och det som inte sas. Deltog i konversation utan att lägga huvudet på sned.

Ändrades deras inställning till mig? Vet inte. Men MIN inställning till mig ändrades. Jag satt stadigt i min roll och min personlighet, och jag trivdes! Ingen ångest, ingen rädsla för att bli betraktad, bedömd och värderad. Bara nyfiken, deltagande och närvarande. Känns som att "här är jag"!

Här är jag!

Andas. Sjung. Ta massage. Betrakta det som finns mellan dig och den du möter - relationen, kommunikationen - med nyfikna och vakna sinnen. NJUT av förändringen!

Kroppen - en resa i tiden

Veckans bloggtema är kroppen, på uppmuntran från Mymlan. Oj, denna kropp. Jag föddes ju med den, var tydligen en hyfsat stor bebis med en kropp som växte, lärde sig krypa, gå, springa och i största allmänhet var snäll mot mig. Min kropp är stark. Min kropp är frisk. Min kropp låter mig springa, rida, promenera i skogen, simma, älska, träna styrka, yoga, gå i trappor, bära, föda och amma mitt barn...

Men det är något mer som ska räknas in i ekvationen när kroppen ska utvärderas.

Knoppen.

Sinnet, hjärnan, den tänkande och analyserande varelse vi människor är. Och de märkliga känslor som hälsar på när min analys av den egna kroppen studsar mot andra människors kroppar... HON har snyggare hår, HON har plattare mage, HON har smalare lår... HAN tycker inte jag är snygg nog. HAN ger mig jobbet bara för att jag är snygg. DOM ANDRA är snyggare, smalare och därmed bättre.

Klockren analys och pang! In i tvivlarträsket med dig.

Jag är snart 40 år och har ägnat ganska många timmar åt att tycka att jag varit fel. När jag tittar tillbaka, på bilder från mitt liv, vill jag gråta. Så smal jag var. Så söt jag var. Så - rätt jag var. Nu har jag bestämt mig för att det räcker. Med fler rynkor, bredare höfter och längre bröst än någonsin är jämförandets kamp över. Jag springer, tränar, lyfter vikter och yogar. Men äter också god mat, dricker gott vin och bakar varje helg med barnen - och fikar tillsammans. Jag NJUTER av min kropp och tar hand om den på ett kärleksfullt sätt.

Kampen är över. Livet tar vid!

Aj, oj - skööönt!

Det är enkla rum, en madrass på golvet, dovt belysning.
Det är mjuka röster, varma leenden och hårda nypor.
Det är smärta och njutning i en virvelvind.

Det är thaimassage!

Och det är mitt löfte till mig själv, att låta helande händer knåda min kropp minst en gång i månaden. Eller förresten - make it two! En gång på stamstället (som jag nu skaffat mig mentalt) och en gång provar jag något nytt.

Vad spännande det ska bli!

Vad ska du göra för dig själv resten av 2010?

Såsa, dröna och njuta!

En sån morgon det blev. En att minnas och längta tillbaka till. Vaknade tidigt och gick upp DIREKT:-). Sonen vaknade strax därefter, sen låg vi under täcket på soffan och vaknade långsamt till barnprogrammen. Rostade bröd från franska bageriet, tog honung på och drack kaffe latte i varsin fin mugg. Valde våra kläder själva, både han och jag. Plockade undan frukosten och lämnade ett fint hem, i god tid... du hör, det låter redan som en saga! Och det fortsätter...

Promenera hand i hand till skolan, prata om ditt och datt, skratta och busa, pussas och kramas. Mitt i allt säger sötisen "Mamma, kommer du ihåg förra gången när vi inte hade bråttom? Det var mysigt!"

Åh.

Detta bråttom. Skynda hit, ät upp din frukost, borsta tänderna, klä på dig, vi hinner inte stanna och fantisera om löv eller klättra i träd där... Så. För ett tag sen bestämde vi oss för en mysdag. Ledigt från skolan trots att man inte är sjuk. Åt frukost på café, lekte i parken, var hemma och lekte utan att behöva sluta innan leken var klar.

Coachen och terapeuten Jana Söderberg skriver om att spara semesterdagar för att kunna vara med barnen då och då. Svärmor tipsar om att spara föräldradagar för att kunna ta ledigt när mysdagsbehoven slår till. De har rätt båda två. Nu planerar vi mysdagar varje månad, och minst en lugn morgon i veckan. Det låter ju inte så svårt?

Massor och ingenting

Jag har så många tankar i huvudet och så mycket känslor i kroppen. Det går runt, roar och oroar, utvecklingen känns nästan fysiskt just nu. Ändå har jag ingenting att säga. Vill bara vara i mitt skal och inte dela med mig till någon. Inte formulera mig, sätta tankar på pränt eller försöka få andra att förstå. Inte än.

Just nu är jag ett med mig själv, men lite avskuren från omvärlden. Snart kommer jag ut ur bubblan. Kanske lite rikare, lite klokare och lite mer fokuserad. Snart. Inte än.

Så här!

Mål som mål

Fick möjligheten att lyssna till en sk guru i fredags. Brian Tracy är tydligen guruernas guru för säljare, men denna dag skulle han även berätta för oss om hur man utvecklas personligen och uppnår sina mål. Inspiration är ju bra oavsett varifrån den kommer resonerade jag och tackade för min biljett.

Och mannen hade visst en hel del vettigt att säga. Sen att han körde i diket så att det gjorde ont till och med hos mig... när en äldre amerikansk stormrik herre ska prata skillnader hos män och kvinnor, då kan det bara gå på ett sätt. "You are in Sweden now SIR" ropades det från publiken och en lätt obehaglig stämning spred sig bland de ca 8000 närvarande i Globen. Men, strunt samma, jag tar med mig några godbitar och låter resten vara. Till exempel berättade han detaljerat om hur man når sina mål, och eftersom "större fokus" är en stor orsak till att jag är ute på min resa av utveckling, klingade det fint i örat. Och - så här gör du:

1) Bestäm EXAKT vad det är du vill uppnå.
2) Skriv ner det i jag-form.
3) Bestäm en deadline, när ska målet vara uppnått.
4) Skriv en lista på allt som du kan göra för att uppnå målet.
5) Organisera listan efter i vilken ordning du ska göra aktiviteterna och efter prioritering.
6) Gör något! Ett steg i taget, men gör något varje dag för att föra dig närmare målet.
7) Gör något varje dag - det ger dig känsla av flyt och stärker din väg för att uppnå det du vill.

Till exempel: "Jag tjänar 55 000 kr i månaden den 1 december 2010". För att uppnå detta behöver jag gå en kurs, jag behöver en mentor inom branschen, jag behöver träna regelbundet för att orka, jag behöver en inspiratör internt och en inspiratör externt, jag behöver någon som ifrågasätter mina tankar så att jag utvecklas, jag ska läsa många böcker inom mitt område och inom personlig utveckling osv.... Jag börjar imorgon genom att leta upp en kurs och beställa en bok.

Ok - jag kör! Insåg när jag skrev en brutto lista av mål jag vill uppnå inom yrket att de inte stannar inom mitt nuvarande företags väggar. Spännande!

konferens

Jag har ju precis varit på konferens. Vem orkar berätta om en konferens? Kolla detta istället!

En speciell blogg

Hamnade på Bloggfamiljen, sidan Hannah Graaf startade som avknoppning till sin populära blogg på mama. De har en ny bloggare - Henrik Johnson, tidigare programledare på TV, numera gift med Malin Baryard och tydligen även direktör i näringslivet.

Nåväl.

Har aldrig tyckt varken det ena eller det andra om Henrik, mer än att han verkar småtrevlig och ibland är lik Brad Pitt, ibland Per Gessle. Men läste hans blogginlägg från start till mål ikväll och rekommenderar - gör detsamma! En mycket speciell kärna i hans själv, han tar inte lätt på livet på ett lättsamt vis... Underfundiga texter fyllda med kärlek till familjen som man inte bara kan rusa förbi.

Coolt.

Nu ska jag också läsa en bok om Slash:-)

Reklam, ja tack?

Hittade denna underbara blogg med skyltar, lappar och meddelanden vi intressanta varelser sprider mellan varandra! Kolla in Skyltat för några sköna skratt och tankeställare!

franska bröd

Sonen har gråtit av trötthet hela veckan, varje morgon och varje kväll. Så idag stannade vi hemma, för att bara vara. Hade planerat ända sen i tisdags kväll och längtat... Vaknade imorse och duschade varmt och länge, gick sen hand i hand i höstsolen till ett underbart franskt café för frukost. Såå underbart! Fyllde brickan med varm choklad, färskpressad juice, frallor med salami, yoghurt med hemgjord musli, croissant och chokladbröd så som endast de franska bagerierna mäktar med att få fram. Sonen tjöt av förtjusning och åt upp allt! "Åh, så här äter vi inte hemma när vi har bråttom till skolan".

Bråttom, det är ett ord som dykt upp under våra samtal idag. Att inte behöva ha bråttom i med frukosten, bråttom på med kläderna, bråttom när vi promenerar eller bråttom när vi pratar, det har gjort intryck på den lilla/stora fem-snart-sex-åringen idag. Även mamma får tänka till. För vi har ju bråttom annars. Hela tiden, även om vi försöker att inte stressa så springer vi genom tillvaron dag ut och dag in.

Att ta det lugnt. Prata till punkt. Titta på löven, stanna en stund i parken och ägna en timma åt att vika pappersflygplan... när gjorde vi det senast?

Idag är en kärlekshandling! Och dagen är inte slut än! ( att jag kämpar lite med paniken då tankarna på allt som väntar på jobbet dyker upp, det är en annan historia...)

Oväntat håll

Läser en bok om barn, uppfostran - eller snarare, ett förhållningssätt till föräldrarollen och konkreta verktyg för att kunna bli den stöttande, guidande och kärleksfulla mamma jag vill vara. Är genuint skeptisk till nanny-trenden som rått i samhället de senaste åren, men denna guldgruva till bok vilar på forskning, kunskap och omsorg om familjen, snarare än viljan att ha rätt. Och att tjäna pengar. "Fem gånger mer kärlek" heter den, av psykolog Martin Forster. Rekommenderas!

Och vad händer? Jo, jag ser tydliga paralleller till min egen barndom. Ser glasklart hur jag belönar mig själv och vilken typ av bekräftelse jag söker. Förstår utan tvekan varför jag reagerar så starkt när inte "rätt" typ av belöning kommer och varför jag är så oerhört ängslig i vissa lägen.

Jag - och många med mig - bekräftar mina prestationer värderande. Istället för beskrivande. "Du är klok och stark" istället för "det känns tryggt att jobba med dig, för du lyssnar alltid engagerat, du är ärlig i din feedback och när Lotta blev ledsen, då var du ett så fint stöd utan att förmana eller försöka lösa hennes problem"... Detta har forskningen visat ger ett sämre utgångsläge för att hantera livet än ingen bekräftelse alls. Smaka på den!

Så första steget i att bli en så bra förälder jag kan blir att börja omskola mig själv i hur jag tänker på och talar om mig själv. Har försökt hela kvällen men det är så svårt! Testing testing:
Istället för "jag är klok" så provar jag "idag urartade hela middagen, då sonen inte ville äta maten, inte ville använda bestick, skrek att han ville ha korv istället och kastade sin kniv i golvet när han blev arg på mig. Han åkte in på sitt rum, låg där och skrek istället. Jag kokade. Maken suckade. men sen - sen satte vi oss alla runt köksbordet och kom fram till en gemensam tre-punkts lista på hur vi vill ha måltiderna hos oss. Alla fick säga varsin sak. " Vi ska inte bråka" sa femåringen. "Vi ska använda bestick" fick jag med, och så lovade jag honom att vi ska träna tillsammans på att han blir bättre finmotoriskt och kan skära sjäv med kniven. "alla smakar på maten innan man ber om något annat" slank också med. Fyra rutor att kryssa i om vi lyckas, efter fyra kryss (förhoppningsvis fyra dagar) går vi på restaurang tillsammans. Jag ledde denna övning med lugn men bestämd hand. Jag ledde min familj mot en lösning där vi kan samarbeta istället för bråka. Shit - jag är klok!:-)

Trött...

Är så trött. Orkar inte sammanfatta mina tankar idag. Tipsar om några andra bloggar istället, som är mer intressanta just idag:-))

Kreafonbloggen - reklambyrå i Göteborg som är pigga på PR och marknadsaktiviteter i sociala medier

Anamma - Citatgruppens blogg om innehåll, kommunikation och nya medier.

Utmanaren - Vill inspirera tjejer i IT branschen, men inspirerar även mig!

Balkongbloggen - balkongen lever hela året!

ARG! BRA!!

Morr. Vad arg jag var på min chef. Känns som orimliga krav, på omöjlig tid, med noll stöd och i ett tufft mentalt klimat. Hur i h-te ska jag kunna lyckas med detta liksom? Stackars mig. Buhu. ARG! Och lite rädd... för hur ska jag lyckas med detta uppdrag. På riktigt?

Gjorde det enda rätta. Läste en inspirerande artikel i ämnet. Stack sen ut och sprang en mil i blåst och regn, fort och fokuserat.

Kom hem och pratade med min man. Lite lugnare nu, men fortfarande med en lätt känsla av förtvivlan. Blev nästan arg på min man också när han ville hjälpa till, bara för att paniken lurar i mellangärdet.

Då hände det!

Jag såg lösningen på problemet, hur jag ska strukturera min plan, hur jag ska presentera caset för min chef och hur jag ska påvisa behovet av resursförstärkning för att få rätt resultat.

Eureka. Löpning i regn och rusk, sen en reflekterande äkta make som inte backar bara för att jag behöver avreagera mig lite. Tack livet, för att lösningen kan finnas så nära ibland.

Nu ska jag bara skriva ner, presentera och genomföra det hela också. Men det tar jag imorgon:-)

Lästips: "Ta dig an utmaningar" på mentala coachen Olof Röhlanders hemsida. Där har jag också lånat den roliga bilden!

Smile - and move

Inspiration kan komma från många håll. Genom att läsa en bok, t ex "Sveriges bästa PR" av Peter Karazzi. Genom en ny sajt med gamla sanningar presenterade på ett lättsamt sätt, som "Smile and move". Eller genom att titta på gamla filmer från det att sonen var bara några dagar gammal och fram till dagens sexåriga fotbollskille - det gör mig lycklig, trygg och påminner mig om mitt sammanhang, det stället där jag hämtar min kraft; familjen. Goda utgångspunkter för kreativitet! Har några dagar känt mig nedstämd, trots beröm. Trött, trots sömn. Obegåvad, trots många bevis på motsatsen.

Nu vänder det.
Varför? För att jag säger det!

Dags för dagens topplista!
1) Sonen sprang Lidingöloppet, "the Knatteversion" och var så lycklig över sin insats. Jag med!
2) Tog en timma för mig själv, med tidning och macka på café, och skippade det dåliga samvetet över att jag inte städade/umgicks/lagade söndagsstek/jobbade istället.
3) Fyllde på kropp och själ med ett extra långt yogapass.
4) Hela lägenheten full av vänner som kommit och gått i helgen - härligt!
5) Köpte en ny bok "Ta skit och gör det till guld" av Annika Malmgren. Ser fram emot att börja läsa den!

Mera kommunikation

Jag jobbar ju med pr och kommunikation. Borde väl därför känt till denna blogg som Sveriges Informationsförening driver. Men. Det gjorde jag inte... är inte medlem, har alltid känt att de stått lite väl nära "Corporate Communication" och längre ifrån kreativ marknadspr, som ligger mig varmt om hjärtat. Men med nya vd:n Sylvia Nylin blir det kanske en fräschare profil? Hon är en mycket erfaren kvinna som gärna tar nya grepp om kommunikationen. Ska bli spännande att följa - dags att bli medlem...

Hoppsan..

Övertid? Jo, det händer ju. Bra? Inte enligt sonen. Inte enligt träningsprogrammet. Inte heller enligt forskarna, som Johanna skriver om i sin blogg här

Dags att gå hem!

Jag vann!

En tävling på jobbet, ett återkommande event, kollegor som utser kollegor. Jag vann! Blommor, ära och berömmelse. Hurra!

Och så slår det till, med all kraft.
Tvivlet.

"Jag vann för att de andra inte var så starka idag"
"Jag vann för att det inte var hela styrkan på plats"
" Jag vann men dom tycker EGENTLIGEN inte att jag förtjänar det"

???????????????

Jag presenterade ju för f-n ett kreativt, starkt, lönsamt och ambitiöst case! Av dem som var där - många - var jag bäst idag. Och mina arbetsvänner var GLADA! Vänliga! Berömmande och generösa!

Detta tvivel. Denna kritiska röst som slår inifrån, hårdare än alla knytnävsslag.

Vems är den? Var kommer den ifrån?

Hur blir man av med den?
Inte bara hur man bekämpar den utan hur försvinner den på riktigt? Så att impulsen efter en härlig seger inte blir "jo, men..." utan enbart "yes!!! skumpa nu!!"

Hur?

Annars. En bra dag!

Bra idag

1) Jag har varit på gott humör och haft hög energinivå hela dagen!
2) Jag har stöttat kollegor som behöver prata.
3) Jag har haft ett bra samtal med min chef och gått in i det mötet med en öppen attityd och utan ängslan - kändes oerhört skönt för att fortsätta dagen med självförtroende!
4) Släppte tanken på den goda, billiga och präktiga soppan jag planerat att laga hemma och åt hamburgerpicknick i parken med sonen och hans härliga kompis från dagis; så roligt att dom kan fortsätta ha kontakt. Lyckan bubblade när dom berättade om sina skolor och provade hur högt man kan klättra innan mamman och pappan blev röda i ansiktet och väste "kom ner - nu!" Störtkul reaktion tyckte 2 sexåringar på språng:-)
5) Färgar håret ikväll, trots att jag inte orkar. Viktigt att ta hand om sitt yttre, svårare att orka eller hinna med. Prioriterar!

Reflektioner: Fått fina fina beröm från kollegor idag som jag måste komma ihåg och ta till mig, inte avfärda för att genast fokusera på svagheter igen. Blir så lätt kritisk mot mig själv och även om jag säger det i en skämtsam, raljerande ton, så säger jag det. Och gör människor osäkra, inte fulla i skratt. Gör mig själv osäker, inte kaxig och rolig. Ord är makt. Jag ska komma ihåg det.

Spegel spegel

Jag har gått igenom några steg på Mazlows klassiska skala i mitt liv. Att jag nu vill utvecklas personligen och i karriären, det är riktiga lyxproblem! Hur lyxigt påminns jag om när jag läser denna mammas fantastiskt ärliga och brutalt verkliga blogg; som en läsare skrev i en kommentar så blir hennes texter en spegel mot vår egen verklighet, som ibland ter sig lätt och ljus bara genom att få dela andras livsöden. Läs!

Samla ditt nätverk!

Samla ditt nätverk och gör dem till medhjälpare på vägen. När du har satt ditt mål - ett tydligt, tidsbestämt, inspirerande och mätbart mål - fundera då över vilka du behöver ta hjälp av för att komma dit. En erfaren mentor? Någon som kan ekonomi? En god förhandlare? En som utmanar dina tankar och ideér och får dig att lyfta din nivå ytterligare? Någon som ger dig energi och inspiration? Tänk inte på att detta är hela dit liv, att du kan misslyckas eller lyckas... tänk på att detta är ett spel, något lustfyllt och spännande där du kan experimentera "vad händer om jag gör så här?" "flyttar denna pusselbiten, agerar på detta viset, skapar denna kontakten...?" Avdramatisera! Men ta uppgiften på fullaste allvar. Då blir det roligt!

Så sa han igår, min coach.

Och jag är återigen på banan, fylld av lust inför uppgiften. I helgen ska jag sätta ihop ett nätverk och en gång för alla skriva ner mina mål. Ett för jobbet och ett bara för mig. Let the games begin!

När man tvivlar

Ibland undrar jag - hur blir jag en bra mamma? Räcker det verkligen att "bara" älska och orka finnas där, i vått och torrt? Eller måste det till något mer. En magisk formel. Någon som berättar att jag duger, att allt är som det ska?

Det är inte ofta, men ibland undrar jag.

"Abbes pappa" skriver om sitt uppdrag som pappa, och dagen då han insåg att han inte är lotsen, inte läraren, utan eleven - examinatorn är barnen. Så befriande! För den feed-backen är ju omedelbar och oförvanskad. Är det bra så är det bra. Behövs någon ytterligare ansträngning märks det.

DET är bra!

Har du gjort det du ska?

Nu närmar det sig nytt besök hos coachen. Det kom för någon vecka sen ett mejl, med saker att tänka igenom innan besöket. Har precis öppnat det mejlet, såhär några timmar före... "Har du gjort det vi kom överens om förra gången?" Lyser första frågan mot mig. Man kan välja. "Ja". Eller "nej".

Nej.

Ok?

Hur ska jag bortförklara det? Finns det inget att skylla på? Någon? Letar febrilt i mitt sinne, innan jag kommer på det. Det är ju JAG som tagit kontakt med coachen. JAG som betalat massa pengar för att gå dit. JAG som vill utvecklas.

Fan också.
Finns inget, ingen, att skylla på. Bara till att göra jobbet. Eller slänga pengarna i sjön.

Tänker lite i smyg att detta är symptomatiskt, åtminstone när jag inser vad jag svarar på frågan: "Vilka utmaningar står du inför härnäst?" Mitt svar:
- Att sätta upp tydliga slutmål för året och att skapa strukturerade vägar dit – vägar med delmål så att jag kontinuerligt kan berätta VAD jag åstadkommer och VART det kommer att leda. Jag vill finna en metod för att skapa ett strukturerat arbetsflöde i vardagen.

Borde lägga till; "och att använda den där metoden när jag finner den!!!!"

Skrämsel och ljuvliga dofter

Alla skräms och är skrämda med och av svininfluensan denna höst. Det finns hemsk, uttorkande och stinkande sjukhussprit på alla toaletter på jobbet. Så att vi inte ska smitta varandra. Stark illaluktande tvål och sjukhussprit - det är livet på jobbet det!

Nej, jag vill hitta ett alternativ, behöver väldoft i min vardag. Ska prova denna naturliga hand-rengöring från engelska märket Nougat!

Hand Sanitiser

Utmaning

Ok. Imorgon smäller det. Min första halvmara. 2 mil. Och lite till... Att springa har gjort mig starkare, gladare och kanske till och med lite snyggare. Nu ska jag utmana mig själv och springa längre än någonsin, bli tröttare, stoltare och coolare - när jag sprungit i mål ska jag skryta glatt om min bedrift. Förmodligen inte om tiden:-)) Och hoppas det inte blir som i gårdagens dröm - att jag inte hann i mål utan fick ta bussen hem...

Myrra och karriär?

Förutom att jag alltid får lust att gå på spa när jag läser Heidi Rovéns blogg Spa:banken, så blir jag ofta även inspirerad på ett oväntat sätt. Hon berättar så engagerat och det är härligt att själv få ta del av en liten del av denna passion för sitt ämne och de människor hon möter. En påminnelse om att inte tappa kontakten med det som ledde mig in på den karriärväg jag färdas utefter, eller en temperaturmätare på om jag är på rätt spår. När jag läste om spaägaren, parfymmakerskan och musikkompositören Ida från Paris fick jag en sån stark känsla! Jag hoppas att jag orkar behålla greppet om min glädje och min kreativa kraft - DET är min styrka, inte en examen från handels...

Tänk om hela karriären skulle handla om dofter? Jag som är galen i eteriska oljor...:-)

Först är bäst! Eller?

Ett blogginlägg tar upp den hets många upplever, där livet är en tävling och det vi tävlar om är att hämta först på dagis, först på skola och fritids. (och kanske samtidigt tjäna massor av pengar, ha en stimulerande karriär, vara skitsnygg i designerpjucks och ha nyfönat hår varje morgon..)

En dag skulle jag göra mig till och hämta tidigt. Så att vi kunde ha det så myyysigt ihop, jag och lilla skrutt. Dök upp hela två timmar före vanlig tid - och fick en utskällning utan dess like. Jag var inte vatten värd. "Får inte jag leka med mina kompisar? Vill du inte att jag ska ha roligt eller?"

Den dagen slutade jag ha dåligt samvete. Så skönt!

Mår barnen bra så mår dom bra, varför problematisera det som inte behöver målas i svarta toner. Mår dom inte bra så löser man det. Eller hur?

Gin & tonic!

På tal om nedan nämnda Göran Adlén (vars bok "Lev ditt liv med mod och passion" jag verkligen kan rekommendera!)

måste fundera på...

Måste först och främst stryka ordet "måste" ur rubriken. Har just läst ut Göran Adléns bok "Lev ditt liv med mod och passion", och inser hur lätt vokabulären blir en snitslad bana att försöka styra sig igenom, snarare än att orden verkar med kraft MED mig på vägen. Måste ska bli "vill".

Så. Jag vill fundera på allvar över det här med att gå till en coach. Över min vilja att bli bekräftad och vara duktig. Gick alltså på ett första prov-samtal till en karriär coach, för att jag vill föra vissa samtal utanför både arbetsplats och hemmet, jag vill kunna ta mer plats och känna mig tryggare i både min roll och bland mina kollegor. Så långt allt gott. Coachen föreslog att vi lägger upp ett schema med 6 st träffar under höst och vinter. Jag betalar i förskott. Jag säger "ja" och slänger glatt iväg 5000 spänn. Utan att fundera över om jag verkligen behöver just 6 gånger? Jag menar, det är ju ingen terapi jag vill ha. Utan att fråga över vad som händer om jag anser mig klar efter tre träffar?

Nu har jag varit där en gång och jag börjar redan undra vad jag ska fylla 6 tillfällen med. Inte för att coachen är dålig, utan för att jag är en sån person som löser mycket på egen hand och redan när jag bokat tiden började en intern process hos mig, och nu efter att ha varit hos coach en provgång och en riktig gång, märker jag att det är stor skillnad på hur jag reagerar och tänker. Inte jättebra, inte alls, men ändå. Mycket bättre. Och då undrar jag över just detta - varför ifrågasatte jag inte så många tillfällen på fakturan på en gång? Är min längtan efter att vara omtyckt något som gör mig till sittande måltavla i alla förhandlingar? Skrattade denna coach sig fördärvad hela vägen till banken?

Personligt mål: att aldrig mer ge bort mig själv i förhandlingar, oavsett om det gäller löneförhandling eller om fakturor, tjänster eller annat. No more mrs nice:-))

Nostalgi

Tänk att detta var den barntv man växte upp med! Långsamma rörelser, få ord, lååååånga klipp och ännu lääääängre pauser. Helt underbart, och 5-åringen älskade det. Blev trött av det istället för uppjagad som av modernare program. Njut!

Pernilla W - vad ska man tycka egentligen?

Jag har länge brottats med frågan om vad man ska tycka om P W egentligen. Är hon begåvad eller inte? Har hon för många barn, för färgat hår, för mycket smink eller för barnsligt skratt? Syns hon i för många tidningar? Bloggar?

Kanske.

Men - I like her! Varför? Hon ser sitt jobb som artist som ett yrke jobbar kanske hårdare än de flesta. Hon har ett stort hus, 4 barn och tar hand om den karusellen på egen hand. Hon utstrålar värme men är förmodligen en tuff tjej vid förhandlingsbordet. Hon ber inte om ursäkt för sig. Aldrig. Jag gillar hennes blogg, hennes hem och hennes inställning till livet.

Respekt. Inspiration! Snudd på förebild...

åh nej. ok. nästa grej!

Ibland vill man så mycket, ibland säger man för mycket, ibland blir det bra och ibland känns det fel. Idag var en sån dag. Då det jag sa blev på ett sätt så att jag helst vill ringa alla och förklara närmare, utveckla och ta tillbaka.

Det går ju inte. Gjort är gjort.

Djupt andetag, tänk att nästa gång blir det bättre. Så. Nu finns bara morgondagen, nu finns bara nya möjligheter!

Men f-n vad det svider när man helst vill vara perfekt varje gång...

Skönheten i provrummet

Såg en underbar klänning, i en nästan magisk ton av blått och plommon. Gick till provrummet och den unga, smala och supersöta expediten på fina varuhuset kommer förbi, frågar hur det går. Tittar på klänningen, tittar på mig. Så utbrister hon "Oj. Vilka fantastiska ögon du har!"
"Äsch, dom är ju så konstiga, nästan röda", säger jag lite generat.
"Nej, dom är nästan som håret - nougatfärgat med inslag av kastanjerött. Wow" fortsätter hon.
"Håret.. du menar mitt gråa slitna..?"

Så hejdar jag mig. Hör mig själv. En vänlig medmänniska som spontant ger mig underbar värme och uppmärksamhet på en vanlig tisdagkväll, och jag slår ner henne verbalt. Sätter upp skölden och gör som jag brukar, tror inte på det. Jag tar ett djupt andetag och säger med stadig röst och blicken riktad mot just henne; "Tack. Vad snäll du är, nu blev jag glad".

Läste ett blogginlägg som tar upp just detta, hur vi uttrycker oss om oss själva, inför andra. Jag är inte alltid så snäll mot mig själv. Ska sluta med det. Ta emot det fina. Vara försiktig med vad jag säger och hur jag säger det. Ord räknas.

Självklart köpte jag klänningen!

Åh, bröd!

Kanske är jag den sista brödälskaren att upptäcka denna blogg, men jag är redan fast! Jag som kan ta en halvtimmas promenad på lördagmorgon för att köpa bröd på favvo-bageriet, jag som tycker att degsättning och knådning är som meditation och som hävdar att kanelbullar, nybakta och med MYCKET smör och kanel kan stoppa både skilsmässor och krig... vem kan vara arg på den som bjuder på en ljuvligt doftande bulle?:-)) Jag ska baka detta bröd i helgen!

massa frågor hos coachen

Idag ska jag till min coach för första gången. Han har för detta tillfälle skickat en mängd frågor att svara på, för att förbereda både honom och mig. Suck. det är ju anledningen till att självhjälpsböcker inte funkar på mig - jag orkar helt enkelt aldrig tänka ut eller skriva ner svar på alla kloka frågor vars svar kommer att ge insikt och förståelse. Men nu jäklar, nu är jag på gång! (betalar man så mycket måste man ju göra hemläxan:-))

Fråga från coachen:

Först, beskriv dig själv.

Lätt att svara på! 38 år, gift, ett barn. Jobbar idag som PR-chef på större företag med verksamhet i flera länder, har tidigare frilansat som journalist och fotograf. Kreativ. Resultatinriktad, men även relationsbyggande. Rastlös – har hittills varken bott på samma plats eller haft samma jobb mer än tre år. Samma man i 11 år dock☺ Familjen är central, oerhört viktig för att jag ska må bra. Älskar att röra på mig, både fysiskt och mentalt, springer, yogar, inreder, städar, läser, samtalar, funderar, pratar pratar… Söker återhämtning i naturen, både i skog och på hav.


Vilken förändring skulle du vilja göra i ditt liv just nu?
Minskad oro, ökad känsla av självklarhet, pondus och ”makt” över min situation och mina reaktioner på jobbet.

Vad får dig att känna glädje, passion eller flow?
Familjen, kärleken,
Färger, ljus, skuggor, former och känslor som förmedlas via bilder, inredningsval, naturen
Att skriva och fotografera
Att delta i en kreativ process i en dynamisk och tillåtande grupp, t ex att skapa en kampanj eller en tidning eller ett evenemang tillsammans
Att jobba med något som känns viktigt även för andra än mig själv, t ex välgörenhet eller ledarskapsfrågorna som projektledare, när jag ska få teamet att både må bra och prestera på topp
När startskottet går i ett lopp och jag sticker iväg, eller när jag kommer tillbaka från en löprunda och har utmanat mig själv i hastighet, distans eller helt enkelt för att själva upplevelsen var så häftig, oavsett om jag springer i stan eller mitt i skogen
Glädje är också att få fram ett så bra resultat på jobbet att det uppmärksammas extra – vill prestera men även att det ska synas


Får se om detta kan leda någonvart:-))

Säg inte att vi är så här...

Livs-, skönhets och karriärråd från kvinnotidningsvärlden... Jag älskar ju magasin, men märker hur jag tröttnar mer och mer, blir selektiv och säger upp de flesta prenumerationer. Har funderat så på varför? Tycker att Karin, Ketchupmamman, ringar in det perfekt!

Yummie!

Hur väcker man liv i en produkt och ett varumärke som funnits ett tag och behöver komma högre upp i konsumentens medvetande igen? Faller för de vanliga knepen med "ny formula" eller "bättre recept"? Känns lite trött och oinspirerat. Men så kommer min favvo-parfym med ett nytt grepp som känns fräscht och roligt, om än lite dyrt... Men på köpet kommer både estetik och väldoft, så nog kommer det att bli en flaska i höst. DN:s Malin Crona tipsar om DKNY:s nysatsning på parfymen "Delicious" i höst här.

Vila, vad är det?

Fångade upp ett intressant boktips på bloggen "Inre träning, Yttre träning". I boken "Vila, om den sköna konsten att varva ner" berättar psykolog Marie Söderström om hur man kan uppnå skön balans och få mer ork till det liv man ju gärna vill orka leva, med intressant jobb, härlig familj, roliga fritidsaktiviteter och gärna många portioner underbara vänner... Denna boken ska jag köpa!

dags att bli inspirerad

Det drar ihop sig till Tjejmilen och jag känner mig lite trött, har lite ont i kroppen och är lite allmänt gnällig. Dags att rycka upp sig. Dags att bli inspirerad. Såg denna intervju med paralympic sprintern Aimee Mullins och kände att..

... mina små bekymmer är just det. Små. Extremt små. Imorgon ska jag njuta av att springa runt Djurgården med mina vänner!

Hur ska det gå?

Läser intressanta diskussioner om coacher på bloggen Networking. Jag tänkte ju själv börja hos en karriärcoach nästa vecka och ska då betala ett antal tusenlappar för att gå dit under hösten. Jag har dock redan märkt skillnad, bara att ha tagit beslutet har startat en process inom mig som är mycket positiv och härlig att uppleva. Då börjar ju frågan om jag verkligen behöver gå till coachen poppa upp... jag kan ju köpa ganska snygga skor för samma pengar:-)

Men de förberedande frågorna han skickat mig har jag fortfarande bara skummat förbi, det känns jobbigt att tänka på och motståndet är ganska högt.

Just därför ska jag gå. Och snart ska jag svara på frågorna oxå!

Intressanta tankar

Väldigt intressant inlägg om jämställdhet läste jag nyss på bloggen "Skriet från kärnfamiljen". Kände igen mig, men har aldrig tänkt just de tankarna. Förrän nu. Att vara jämställd, det är på något sätt även kvinnans lott. Och om männen inte är jämställda ska vi förändra dem, fast ändå inte eftersom man aldrig får lov att vilja förändra någon... Om männen inte är jämställda får kvinnan skylla sig själv som valt så tokigt och kan ibland nästan förväntas lämna honom, eller åtminstone tycka att hon lever i en mycket dåligt relation.

Jag älskar att vara ute med båten. Men skulle aldrig vilja ge mig ut själv. Ingen skulle dock bli gladare än min man om jag tog skepparexamen. Frågan är då om han kommer att ta "packa för alla väder, ta med torra lakan, rätt leksaker, gott fika och tillräckligt med mat"-examen?

Jaha!

Kom plötsligt att tänka på... När jag går till jobbet, någonstans halvvägs där, så glömmer jag allt annat. Jag hinner inte ringa privata samtal, surfa på Aftonbladet, glömmer att gå till läkaren eller att sticka iväg och göra ärenden... Jag är på jobbet till 120 procent.

Men när jag kommer hem. Är jag då hemma till 120 procent? Hur ofta har jag suttit i soffan och lyssnat på sonens glada pladder samtidigt som jag tänker på det som varit eller det som komma skall, mejlat, tagit samtal och kanske försökt fila på en presentation? Jag har funderat så mycket på den där balansen jag så gärna vill hitta och här är den, mitt framför ögonen på mig. VAR DÄR DU ÄR, skriker den till mig.

Jobbet, ni har mig när ni har mig.
Familjen, ni har mig när ni har mig. Till fullo. Allt annat känns bara korkat.

Snabbare, fortare, mer...

Vi springer så fort på jobbet, gör massor massor hela tiden i högt tempo. Det är kul, men framkallar en hel del intressanta reaktioner. En sak jag funderat över är att i vår ledningsgrupp sitter bara komptetenta, erfarna kvinnor och män. Alla kommer med sin del av pondus och respekt. Så kliver chefen C in i samtal och gör dem till förhör, gärna inför öppen ridå, med ett batteri av ifrågasättanden, utan tillstymmelse till bekräftelse på att något är bra eller uppskattat. Då, ibland med väldigt subtila signaler, blir dessa kvinnor och män till barn. Man blir ett barn utskällt av fröken inför klassen och det finns inget man kan göra. Försvara sig? Anses svagt. Gå till anfall? Anses okontrollerat. Stå upp för sin sak och sin expertroll på ett lugnt och trovärdigt sätt? Ja, vi försöker. Ibland lyckas vi.

Varför är det så svårt i denna grupp att behålla sin pondus och sitt lugn? Istället blir man passiv och tyst, rädd att sticka ut och bli nästa upp på podiet för att frågas ut...

Det slog mig just att det kan handla om TID. Tid för reflektion och eftertanke, tid att sortera ut sina tankar och skapa sig en egen uppfattning i frågan och kunna driva en egen linje med lugn och trygghet. Den tiden finns inte. Då blir det nästan obehagligt när C ställer en mot väggen med sina frågor/förhör i sin ledarstil som INTE är "management by klappa på huvudet" direkt:-).

Därför ska jag sova, yoga, jogga och gå på massage innan nästa ledningsgruppsmöte, för att få distans till dramatiken på jobbet. Det tror jag är bättre än att slita halva natten med en powerpointpresentation som inte tillför särskilt mycket.

Är det på riktigt?

I en stuga långt bort från stan, utan ljus, utan brus och utan sirener i natten går jag ut på det blöta gräset. Känner doften från lavendel och liljor som tankat värme hela dagen. Böjer huvudet bakåt och tittar upp mot himlen. Allt är stilla. Miljoner stjärnor, en och annan satellit, inget som stör. Känslan av livets storhet blir enorm, min egen litenhet med ens en skarp kontrast. Hur kan jag bekymra mig om utseende, karriär eller hur mitt hem är inrett i skenet av att stjärnhimlens glans? Hur kan jag INTE bekymra mig? Här mitt i natten får jag perspektiv som svindlar och suger till i magen av något som liknar ren lycka.

stjärnorna lyser och jag känner mig fri. Går in i stugan, pussar min son god natt och kurar under täcket nära min man. Jag är lycklig!

Inskolning

Sonen börjar skolan. Älskar det. Vill inte gå hem. Mamma, som fortfarande minns den fasansfulla inskolningen från dagis vill ändå att han går hem tidigt första veckan. Så nu sitter vi här i köket och han undrar varför...? Passar på att lyssna på ljuv musik från laget i våra hjärtan! Tja, sånt här händer tydligen när man får söner... man börjar gå på fotboll, får ett lag och lyssnar på supportertoner:-)

Gatlopp

Där. Där gick starten för min grupp och igenom dånande musik och dimma från rökmaskinerna sprang vi fram i ösregn på Stockholms gator. Mitt på gatorna, nästan mitt i natten. Hela jag fylldes i den första stunden av en enorm lyckokänsla, tänk att jag är här, tänk att benen bär, tänk att jag orkar och vill vara en del av detta böljande gröna hav av människor med benen fulla av spring! På en tid jag är riktigt nöjd med och med ork kvar i benen för att fortsätta springa hem också fullföljde jag mitt första Midnattslopp, men inte det sista. När jag kom hem tänkte jag att jag är stark, jag är modig och jag är en sån som kan vända en motgång till framgång. Den utmaning på jobbet som på morgonen nästan kändes övermäktig känns nu hanterbar, jag börjar se en väg framåt och en plan tar form. Allt medan fötterna trummar mot asfalten och lungorna fylls med friskt syre. Jag är så tacksam för mitt liv.

Bästa medicinen

Klockan är fem minuter över sju på morgonen och jag stänger tyst dörren efter mig. När jag kommer in... Sonen vaknar till, ropar: "mamma, var har du varit?"
"Ute och sprungit älskling!"
"Varför?"
"För att det är så skönt, så otroligt skönt!"
"Mamma, blir du glad då?"
"Ja!"

Ja, för det blir jag. Sömn, kärlek och att springa, träna, ta ut mig - det gör mig glad! Oron försvinner långsamt bort. Asfalt mot fötterna är bästa medicinen!

Oro och åska

Massa möten idag. Bra resultat! Men oro i kroppen, oro i själen. Har sovit för lite, känner mig inte riktigt "med" i tanken. Ett möte i en grupp om cirka tio personer, kunde varit så roligt, så kreativt, så givande. Istället ensidig kommunikation, spänd stämning och tankar som hölls tillbaka. Jag satt tyst. Avvaktade. Frågade något, genast känslan av att "leader of the pack" inte var nöjd med att någon tog för sig. "Jag vill så gärna ha högt i tak" säger man, sen utstrålas precis tvärtom. Gruppens alla medlemmar slutna och osäkra. Varför? Och varför reagerar jag så här? Så ängsligt... Detta behov av att bli sedd, uppskattad och omtyckt, var f-n kommer det ifrån? Tror jag vet, och nu är jag trött på det.

Detta ställe är inte för mig att trivas och känna mig trygg på, detta ställe är till för att utbilda, pröva och härda mig. Känns det som idag. Ok då, jag antar utmaningen!

Och ute åskar och blixtrar det...

Sex bra bloggar

Tänkte skriva om min första stund hos coachen. Om hur befriande det kändes att formulera sig, hur stark jag blev bara av att sitta där och värdera mig själv så högt att det är värt pengarna, tro på mig själv så mycket att jag vågar. Men jag orkar inte. Är helt slut, svårt att tänka klart en tanke. Tipsar istället om några andra bra bloggar att läsa medans mina hjärnceller vilar upp sig! Enjoy!

1)Mentala bloggen - Olof Röhlander, mental tränare, peppar och inspirerar dig

2)Blogg om personlig utveckling och karriär

3)Husmusen - Frida Berglund är en av Sveriges bästa och mest kända inredningsbloggare

4) Terapeut, inspiratör och coach Jana Söderberg bloggar om livet och föräldraskap

5) Bisonblogg, om media, marknadsföring och sociala medier

6) Sara bloggar personligt om Träningsglädje!

Benens magi

Du är trött. På lite smågnälligt humör. Benen känns tunga, huvudet hänger och tanken är trög som tjockflytande honung. Du tänker sätta dig i soffan. Zappa lite. Kanske ta ett glas vin, surfa på datorn och möjligtvis orkar du masa dig upp till slut för att plocka ur disken ur maskinen som piper oavbrutet.
Men.
Så tänker du en annan tanke.
"Jag har ju bestämt mig."

För att resten av livet kommer att handla om att må bra, göra bra saker och våga vara obekväm för stunden, när belöningen väntar runt hörnet. Därför ska du nu ta för dig mer av livet. Därför ska du löneförhandla som en kung! Därför slänger du fjärrkontrollen i lådan och sticker ut i springspåret istället. Kör intervaller. Fortsätter någon kilometer extra, bara för att du kan!

Hemma igen känns soffan plötsligt välkomnande, ett glas vin med partnern när ni summerar dagen som otrolig vardagslyx - tänk att ni har varandra - och TV:n kvalitetstid med "So you think you can dance", där det förmedlas livsglädje i kubik genom rutan.

Yes!
God natt.

Coach - bra eller bluff?

Imorgon är det dags för mig att träffa en coach. Jag är generellt skeptisk till coacher, tycker allt för många verkar använda det mer som egen terapi och ältar sina egna upplevelser till förbannelse. Det som flaggas som "inspirerande berättelser" blir mest bara gegga och ständig upprepning av en upplevd oförrätt, en livskris eller dagen då de sprang head on rakt in i väggen. Nu vill dom hjälpa andra...

Nåja. Även en skeptiker och gnälltant kan väl ändra sig?:-) Har hittat en coach som utlovar lång erfarenhet av ledarskap och karriärrådgivning, konkreta frågor och goda resultat. Ända sedan jag bokade tiden har jag dock frågat mig själv: Varför? Vad vill jag få ut av detta egentligen? Tur nog har jag haft några veckor på mig att fundera på saken och det som började med "Jag vill ha högre lön och större trygghet, inte ta skit, inte vara rädd och ta plats i den manliga ledningsgruppen, jag vill vara snygg, vältränad, glad, bra - bäst! - mjuk, stark, kreativ, logisk..." allt i en enda stor tankesoppa, det har nu slutat i:
"Jag vill ha högre lön och en utstrålning som är trygg, professionell och ändå lite varmare än gängse chef på min arbetsplats. Jag gör en stor del av jobbet genom att vara närvarande i min familj, unna mig själv träning, mat, sömn och ett härligt liv - genom att må bra och ha en plattform att stå på blir jag mindre sårbar. Av coachen vill jag nu ha hjälp att hitta struktur. I mitt jobb leder jag dagligen flera projekt och i min personlighet är jag kreativ, snabb och har massor av idéer. Jag behöver, längtar efter, en metodik som gör att jag kan utnyttja, och inte fastna i, dessa styrkor. Jag behöver hitta ämnen sätt att mäta min framgång; min chef säger inte "Vad bra att du är så bra på att ta nya kontakter, finna mötestillfällen och skapa idéer". Nej, han säger "Var är resultatet?" Show me the money! Jag ska hitta det som gör mig stramare, mer strukturerad, resultatinriktad, metoden som gör att jag kan föra min kreativitet framåt i en tydlig riktning och som ger mig högre lön."

Lätt, eller hur!

Till make och son

Lämnade en lapp på köksbordet, kunde inte låta bli...
"Min morgon: upp 05:45, ett glas juice. Sprang 40 minuter i morgonsolen. Frukost, lite tidning, dusch. Klä på sig och gå till jobbet. Tid 08:00.
Er morgon: ZZZZzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz:-)"

Dom har fortfarande semester. Inte jag. Bitter? Avis? Inte jag...

Ha en skön dag!

På löpsedeln?

Mentala tränaren Olof Röhlander skrev tidigare i år på sin hemsida om en löpsedel han tryckt upp om sig själv, till sig själv. "Olof årets talare"! För att bli inspirerad, motiverad och skapa en känsla av riktning, tydligt vart han är på väg. Och så ställs den retoriska frågan, "Vilken blir din löpsedel?". Alltså, vad vill jag som kan sammanfattas i ett klassiskt löp, som är:
Tändande
Tydligt
Tidsbestämt

Spontant så vet jag inte. Vilket är något av en grundproblematik. Så mycket är roligt, så många idéer snurrar omkring i skallen, det känns ibland härligt och ibland bara sjukt ofokuserat. Kommer nog inte på min egen löpsedel just idag. Men den här frågan tål att tänkas på och återkomma till.