En bro över (mörka) vatten

Den senaste tiden har jag tappat farten, kraften, inspirationen... Det är så mycket saker som händer på företaget, så många personer som är missnöjda, jobbar för mycket, jobbar med fel saker, jobbar jobbar och inte kommer någon vart...

Negativa stämningar smittar, känslor som kanske inte ens stämmer med mina egna letar sig in i mitt rum och stör mitt fokus. Får mig att tvivla. Ska jag stanna, ska jag gå? Är min chef bra eller dålig? Kan jag utvecklas eller står jag stilla här?

Träffade min mentor och fick en så fantastiskt bra mental bild, som på ett ögonblick löste upp hela knuten. "Du står på en bro just nu. Under flyter en å. På ena sidan vattnet finns organisationen, dina vänner och ditt kontaktnät - de är frustrerade och söker ditt stöd. På andra sidan finns ledningen - de är hårt pressade och behöver ditt stöd. Du måste välja sida. Annars kommer båda sidorna tappa förtroende för dig. Du kommer inte jobba helhjärtat. Du måste välja nu".

Så bra! Jag vet ju precis vad jag väljer, var mina ambitioner och min känsla för att utföra mitt yrke på bästa sätt finns - och jag har hittat min riktning igen. Direkt kommer motivationen, glädjen, energin...

I dessa tider då många undrar över vad lycka är - för mig är en viktig komponent helt klart "riktning". Att vara på väg. Det är jag nu - igen! Längtar till jag får gå till jobbet imorgon!

bilden är lånad

72 - ett magiskt nr

Min son älskar oliver.
Nej, nu skrev jag fel.
Min son är fullständigt besatt av oliver.

Ikväll uppnådde han ett hett efterlängtat rekord, en fin stund i sin utveckling som vi alla kommer att minnas för evigt... Han åt så många oliver att han lyckades bygga en mur av kärnor runt hela middagstallriken!

Vilken känsla. vilken lycka!

72 st oliver. Gröna, svarta, små,stora. Han knaprade målmedvetet runt kärnan och byggde sin mur.

Hoppas den målmedvetenheten kommer att leda någonstans i hans liv...:-))

bilden är lånad

En turkisk smekning?

Nyöppnat utanför Stockholm - Hamam i klassisk stil, med alla tänkbara sköna behandlingar. Hit vill jag NU!!

Vi ses i Nangijala!

Anna är död. En mamma, en fru, en kvinna med hela livet framför sig - hon bodde i samma kvarter som mig, jag följde hennes blogg och fick därigenom förmånen att beröras, röras och känna till hennes berättelse. Hennes ord, hennes tankar och känslor har drabbat mig så. Mitt i livet, hon och jag. En fick leva. En fick dö. Livets grymhet, ödets nycker. Jag har gråtit i äkta sorg, trots att jag aldrig träffade Anna. Varför? Kanske för att det kunde varit jag. Kanske för att hon skrev så naket, så träffande, att alla känslor gick fram, inget filter av förklaringar förmådde skydda mig från styrkan i hennes ord. Kanske för att jag varje gång blev så innerligt tacksam för det jag har. Idag har jag livet, min son och min man. Ingen vet hur morgondagen ser ut. Anna borde fått leva, hennes dotter borde fått växa upp med sin vackra mamma som guide på livets virrstigar. Så blev det inte. Livet är så djävla orättvist.

När jag suckar över berg av tvätt, stökiga barnrum, maken som hellre kollar fotboll på tv än hänger upp gardiner och sonen som spelar bandy inomhus i tid och otid... då är jag så glad att jag har dom. Att dom har mig. Att livet än så länge skyddar oss. Genom Annas modiga sätt att dela sitt eget öde med oss andra får min tillvaro en starkare förankring i NU. NU är det enda vi har.

Tack! Vi ses i Nangijala - vila i frid.

alltid hungrig!

Jag älskar mat! Älskar också att laga mat, baka bröd, baka kakor och bullar samt att handla. Kanske inte att vardagshandla mellanmjölk... men att ha tid, en plan och gärna en ny affär i en ny stad, ett nytt land eller i en härlig saluhall. Att känna, dofta, fråga kunnig personal, provsmaka.

Har upptäckt en ny blogg idag - Sara Begners "alltid hungrig". Yes! jag gillar verkligen Saras mat-filosofi, och tycker hon gör enkel, fräsch och god mat. Denna ska jag följa!

Yes!

Efter fem veckors influensa som övergick i magsjuka, migrän och allmän j-a risig hälsa, börjar jag äntligen känna att vindarna vänder! Idag gick jag en promenad i vårsolen och fick varken hjärtklappning, yrsel eller hostattack:-)). Hurra! Imorgon ska jag prova en kort spinningklass - vågar inte riktigt springa på de isiga vägarna än. Nu samlar jag kraft och inspiration - sol och vår är på väg, vi ska snart resa till värmen för att tanka energi och jag läääängtar efter att börja träna hårt snart igen. Även om det dröjer till typ aldrig innan jag når samma nivå som Anna - Orka mera -, men hon ger mig alltid lust att dra på mig löparskorna och dra iväg!

Blir som vanligt lite ledsen och låg av att inte kunna träna på länge - känner mig så glad när jag tänker på morgonens pass:-))