Vill inte. Måste?

Jag är så trött. Kroppen värker, efter veckor av influensa och bihåle-inflammation, utan tillräcklig vila. Uppgifterna på jobbet hopar sig, kraven växer.

Söndag kväll, en tid för vila och återhämtning inför en tuff vecka.
Nej.
Måste jobba. Chefen sitter på andra sidan mejlen och väntar...

Vill inte.
Just ikväll, vill inte.

Vill sova.
Vill städa.
Vill prata med min man.

Karriär smakar så gott, och kostar så mycket.

Vad väger starkast i längden?

Sömn - nej, inte ikväll

När jag inte kan sova, för att jobbet snurrar i huvudet, tårna och hela jäkla kroppen... då tänker jag på att vi snart ska åka bort! Till sol, värme, god mat, lyxig tid tillsammans! Hit

Michelle

Fick nyligen frågan vem som är min stilförebild. Hmm.. vet inte om jag har någon. Och det är ju sorgligt, borde skaffa mig en! Läser ju ofta Charlotta Flinkenbergs blogg, men är inte lika chic - även om hon har en stil, både mentalt, karriärmässigt och utseendemässigt som verkligen inspirerar! Och så gillar jag Michelle Obama. Hon har en enorm utstrålning av intelligens, humor och fighting-spirit, och en skön, modig klädstil utan att vara så modefixerad. Dessutom vältränad men inte pinnsmal, så när hon bär upp kläderna kan jag identifiera mig.

Ok - Michelle är min modell!!

Åh denna kärlek

Jobbet kräver så mycket av mig just nu. Tid, kraft, tankar... Under tiden växer min son och går in i sin egen värld - smakprov på att han en dag kommer bli sin egen dyker upp varje dag på de mest finurliga sätt! Han blir kär. Han tappar tänder. Han kan räkna ut att om man har tre fotbollsmål men vill ha hundra, då måste man göra nittiosju till. Han vill inte pussa mamma så att kompisarna ser i skolan.

Jag vill ibland bara stoppa världen, ställa in möten och deadlines och vara med honom hela tiden! Jag orkar inte jobba jobba jobba, trots att jag älskar mitt jobb.

Men så läser jag Annas blogg igen. Då får jag ju perspektiv på mitt liv igen. Min son pussar mig på munnen och säger att han älskar mig, och så vitt både han och jag vet kommer vi att träffas imorgon, nästa helg och nästa år. Vi har all tid i världen. Vi har ingen tid alls. livet är så skört, så värdefullt, så ljuvligt och orättvist djävligt samtidigt. Och så denna kärlek. Den som är så stor, så lycklig och gör så ont.

Jag kanske är trött, men Anna, hon dör ifrån sitt barn. Det kanske jag också gör om en vecka, det vet ingen. Men idag är jag frisk, så jag håller extra hårt i mitt liv en stund. Njuter av all kärlek i mitt liv - och lider, känner smärtan hos alla mödrar som vet att deras tid är begränsad.

Verkliga problem?

Nej. Men mina problem denna tisdag kväll i februari.
Hela vintern har jag hållit mig vaken och troget följt Kanal 5 programmet "So you think you can dance". Fantastiskt program, overkligt bra dansare! Jag har mina favoriter och gråter nästan varje gång för att de är så fantastiska, kämpar så hårt och dansar så bra.

Så är det dags för final. Idag. Jag bänkar mig; sonen sover, disken är diskad, maken sysselsatt. Trycker fram femman och ser...
...eftertexterna!

De har bytt programtid. Sista programmet. Det förutsätter ju att man läser TV-tablån. Hallå! Kanske första veckan, men inte sista! Både programmet och tiden är liksom inarbetat.

Jag är chockad, besviken och känner mig snuvad på mina tårar i soffan.

Inga verkliga problem - men mina!

Jag ska lära dig allt jag vet...

Hurra - jag har fått en mentor idag!
En erfaren, kompetent och inspirerande kvinna, lagom många år före mig i karriären och livet. Kom till mig genom mitt nätverk; jag ställde frågan, någon tänkte på denna kvinna och frågade henne - och hon var precis just nu i den fasen att det passade henne utmärkt! plus att hon har erfarenhet som mentor och gärna gör det igen. Slumpen är ingen tillfällighet...?

Tankar

Har varit sjuk, riktigt influensadrabbad. Några intressanta saker händer när världen slutar snurra några dagar och tankarna, tempot och även de inre kraven - för man orkar inte - stannar upp.

Reflektion, kallas det visst.

Plötsligt idag fick jag en så stark känsla att jag fullständigt knockades och nästan trillade ur soffan där jag låg och snörvlade. Den där pusselbiten som saknas, det jag längtar så hett efter. Ett inre lugn, en styrka, en känsla av att våga nå fram till sin egen storhet, men även sin egen gräns - nu duger jag, det här räcker..

Jag är uppfostrad av en kärleksfull mor. Som alltid berättade för mig hur duktig jag var och hur söt jag var. Men som i hela sitt liv har föraktat sig själv, levt i oerhört destruktiva förhållanden och haft mycket komplicerade relationer till både sin mamma och väninnor. Till andra kvinnor.

Vad jag längtar efter, vad jag behöver, är starka, sunda och livsbejakande kvinnor. Som inte ber om ursäkt för sin framgång, som inte ens tycker den är särskilt märklig.. Som ger energi och inspiration, kraft i vardagen och lite fighting spirit. Kanske kan jag också ge lite tillbaka, om inte annat så lite härlig beundran:-))!

Jag ska ge mig ut och söka dessa kvinnor, dessa sammanhang. 2010 blir året då jag tankar kvinnlig inspiration, styrka och kraft!

Om ni känner till någon kvinna jag borde läsa om, luncha med eller bara beundra lite på avstånd - tipsa mig!

Sjukt sjuk

Åh vad jag är sjuk, åh vad det är synd om mig... Nej, det är inte synd om mig, allt är relativt. Men jag är så galet förkyld och är för en gångs skull hemma från jobbet. Med feber, kallsvett, hosta hosta hosta till förbannelse och hela kittet. Vad händer? Jo, sonen blir också sjuk - så min dag på soffan, ömkandes och snörvlandes, förvandlades raskt till en dag av ömt vårdande av sjukt barn.

Vi har haft det mysigt. Jag har fått vara en hel dag med mitt barn!

Men hjälp vad trött jag är....

Sol på min balkong

Är så trött. Man och barn iväg och åker pulka. Jag borde städa, borde planera, borde jobba, borde vila, borde läsa, borde njuta - borde göra åtminstone en av alla de saker man borde då en egen timma dyker upp i tillvaron. Jag är så trött, orkar inte något, gör lite av allt.

Hamnar ståendes med ena foten ute på balkongen, ena foten kvar i lägenheten. Det är sol ute! Vänder ansiktet mot värmen och ljuset, står kvar en stund och hör bilarna susa förbi nedanför, ser människorna i parken, ser smutsen på mina fönster. Tänker, känner i hela kroppen - det här är mitt liv. Detta är min stund. Den väg jag valt. Livet rusar på och så mycket kan inte göras om, allt mindre återstår, dörrar stängs en efter en.

Ett barn till? Gärna! Men jag har bara några år kvar innan det är för sent.
En sprudlande karriär? Gärna! Men borde jag inte redan kommit längre...?
Skönhet? Gärna! Ha! Glöm det...

Lego och damm på golvet, en inredning som i bästa fall kan kallas "charmig", ett utseende i stadigt förfall... En man som är världens snällaste, en son med stark fysik och en inre drivkraft som kan ta honom långt i livet och en kropp som trots allt vill hänga med och kämpa lite till. Mitt liv. Det är inte så illa - det är till och med så att jag älskar det!

Tips!

Camilla tipsar mig om hur jag kan få struktur i tillvaron, nu när det är så j-a stressigt. Bra tips, tack!

"Det kan vara bra att säga till sig själv att det faktiskt inte är någon som dör om jag missar en grej.. förutsatt att man inte är hjärnkirurg eller nåt annat sånt viktigt då.

Sen kan man försöka avsätta viss tid för att läsa och svara på mail, sånt som behöver en större åtgärd sätter man en flagga på och allt annat slänger/arkiverar man.
När flaggmailen blivit alltför gamla kan man arkivera dem med, och samma sak med olästa mail. Mail är oftast en färskvara iallfall. När man läst färdigt så stäng ner mailprogrammet om du kan så slipper du bli störd av nya mail som kommer in.

Sen återstår det att lista allt man har att göra och prioritera och stressa av. Ingenting blir bra om man stressar igenom det.

Se även till att planera in vila/avkoppling under stressiga perioder. Arbetsfria kvällar (jobba INTE hemifrån alla kvällar under en VAB-vecka t ex), en kort promenad på lunchen, nån form av fysisk träning åtminstone en dag i veckan. Och säg nej ofta!"

Godmorgon! Godnatt...?

Efter en mysig café-frukost-start på dagen med sexåringen gick jag hem för att jobba. Få undan saker, få översikt, hämta andan, komma ikapp...

Satte mig vid köksbordet, tittade ut över trädtopparna. Solen sken för fullt! Ner med persiennerna, solen blänkte i min dator...

Tittade upp från datorn. Mörker över stan. Upp med persiennerna. Ingen skillnad i datorn nu..

Tiden går fort när man har roligt. Annars också tydligen...:-)

svåra beslut

Ska jag köpa de blommiga eller de rosa? Ska jag verkligen köpa skor för 3000 kr? Hmm... beslut beslut...

Mia tipsar alltid om snygga kläder, läckra skor och coola accessorarer man vill ha genast. Tyvärr:-))

Snö ute, snö inne..

Nja, inte riktigt kanske. Men snön verkligen vräker ner ute, och inne är det mer mentalt snöfall... Har så sjukt mycket att göra på jobbet och jag vet inte längre hur jag ska reda ut situationen. Det är inte spännande, inte utmanande, inte utvecklande... bara jobbigt och så stressande att jag nästan bara springer i mentala cirklar.

Nu håller i alla fall barnet på att somna - sent, alldeles för sent - och jag sitter i fåtöljen med datorn, redo att köra kvällspasset. Maken gör samma sak i soffan.

Så här vill jag inte leva mitt liv.

Även en dålig dag tar slut en dag...

Idag har inte varit en bra dag. Har känt mig ledsen, fångad, halv-kvävd av allt som hopar sig på jobbet. Hur ska jag mäkta med? Hur ska jag hinna?

Jag hinner inte. Något kommer att få ge med sig.
Hur ska det gå... med mina krav på mig själv, min vilja att prestera och leverera? Hur kommer det att kännas att säga "nej", "jag hann inte", "jag orkar inte"?

Idag har jag funderat på om jag verkligen vill jobba med kommunikation.

Hur kan jag fundera på det - jag som faktiskt på riktigt tror att bra kommunikation kan förändra en människas liv?

Idag var ingen bra dag. Tack och lov så är det en ny dag imorgon!

prata på bara!

Jag lärde mig något nytt om mig själv i helgen. Något jag vetat länge, utan att veta... Föreläsaren Christer Olsson, som kickstartade min inspirationshelg på Nike Convention, berättade bland annat om olika inlärningspersonligheter. Och jag är en sk auditativ personlighet. Jag kan ju läsa och lära mig bra, har haft lätt för mig i skolan, men allra allra helst pratar jag och "hör mig själv tänka"... det är därför jag kan känna mig helt tom i huvudet inför en uppgift på jobbet och så när jag pratar med någon om det så får jag massor av ideér!

Jag älskar att prata!

Jag är passionerad, nyfiken och driven och jäkligt duktig på mitt jobb.

Men - jag har en inre domare som säger "fel fel fel". Inte prata så mycket. Inte vara så glad. Tona ner dig, bli diskret, bli corporate, bli... annorlunda.

Enough. Jag kan förvisso lära mig att hålla tyst emellanåt - tränar varje dag på det! - men jag kan inte längre slå på mig själv för att jag är den jag är.

Jag pratar på! Får se till att det inte bara blir med samma personer hela tiden, så dom lackar ur totalt:-))