Strålande framtid!

Sitter just nu och lyssnar på maken och sonen som är i badrummet och klipper håret på den blonda lilla lintotten. Det är en makalös uppvisning i fulländad förhandlingsteknik, där allt är tillåtet och iskalla logiska argument blandas med humor, charm, gråtattacker som får hjärtat att mjukna och raseriutbrott på hög nivå... Något säger mig att han inte lämnar något åt slumpen utan använder exakt den teknik som ger honom de resultat han strävar efter för stunden!

Tur att det här med att se långsiktigt framåt inte är det starkaste behovet hos en sexåring, annars hade maken varit körd:-). Nu imponerar han på mig med sitt tålamod och sitt lugn.

Men det lilla monstret... ja, hans framtid är ljus, det känner jag mig övertygad om. Med den förmågan att manipulera och förhandla, då kan det inte annat än att gå bra!

Undrar vad som händer om jag börjar gråta nästa gång det är löneförandling....?

På det igen!

Efter min stora prestation detta året - att klara halvmarathon! - gick löpningen ner i lågvarv. Från 4-5 pass i veckan enligt ett (ganska) strukturerat upplägg, till knappt ett. Dels fick jag "lust-svacka", dels insåg jag snabbt att vila från löpningen är det enda som kommer att läka mitt värkande ben. Ordet "stressfraktur" har flimrat förbi några gånger, och jag inser att i min nyupptäckta glädje över hur härligt det är att springa har jag nog gått ut lite för hårt, ökat lite för snabbt och sprungit lite för långt.. Bytte ut springrundorna mot styrketräning, yoga och pilates. Kul det med, men inget går upp mot känslan av att ha utmanat sig själv i joggingspåret, varken fysiskt eller mentalt har jag hittat något som motsvarar den upplevelsen!

Dags att smyga igång igen. Behöver lite inspiration och här är en blogg ag numera besöker regelbundet för att imponeras, inspireras och frestas till att gå på det igen!

Stina Abenius, chefredaktör på Tara, som också hon verkar gilla att utmana sig själv. Ska snart springa New York Marathon, jag hejar på henne! (och drömmer i hemlighet om att göra samma sak)

Bra för karriären?

Jag läser en artikel om Robin Sharma, där han berättar hur man gör för att bli fantastiskt framgångsrik och lycklig. "Led dig själv i livet, jobba passionerat och ta tid för avkoppling", förkunnar han. Terapeuten Jana Söderberg skriver om de speciella dagar då hon och hennes man lunchdejtar, och hur det ger henne ny inspiration i livet.

Intressant, speciellt eftersom jag läser detta då jag jobbar hemifrån. Har så sjukt sjukt mycket att göra på jobbet, så jag stannar hemma för att bli mer effektiv och kunna skyffla undan högarna, stryka rad på rad i att göra listan.

Istället läser jag en artikel om Robin Sharma. Jag bläddrar även i en inredningstidning, plockar disk, sorterar post och sms:ar kompisar. Tänker på jobbet ibland, gör en lista.

Dricker kaffe och lyssnar intresserat på Malou von Siewers i "Efter 10", programmet som endast ammande mammor ser. Och jag.

Inget blir riktigt bra. Städar inte klart, jobbar i snigelfart, orkar inte titta klart på TV-programmet, tar fram en räkning men loggar inte in för att betala den.

Är det så här man blir framgångsrik?

Kanske. Kanske behöver både hjärnan och kroppen en ordentligt oseriös dag ibland, under täckmanteln "jag jobbar hemma"? En chef jag beundrar tipsade en gång om ett viktigt recept för att lyckas "glöm inte att du har kommit till en position där du inte ifrågasätts på var du är, bara på ditt resultat. Boka därför regelbundet sk möten på stan, sen går du på spa, köper skor eller är med dina barn en extra stund! Det är smart och lönsamt i det långa loppet".

Så - jag fortsätter med att städa kylskåpet och hoppas det gör mig ännu mer framgångsrik i karriären! Imorgon...

Lycka!

Brickan är dukad, hela lägenheten doftar kanel och kardemumma efter morotskakbak. Paketen är guldiga och prassliga. Förväntan i luften. Och känslor, så många starka känslor. För nästan exakt 6 år sen fick jag värkar. Och den tuffaste resan startade, den som resulterade i en underbar son!

Jag var så lycklig!

Han låg på min mage, varm, mjuk och perfekt. Det tog många långa månader innan jag förstod att barnmorskan säger att alla barn är de finaste barn de sett "hörde du, hon TYCKTE verkligen att han är perfekt", sa jag till min man med stora ögon och full av tilltro. Det tog ett halvår innan jag faktiskt förstod att kvinnan jag delade rum med inte låg och grät för att hennes barn var så fult - som en korpulent trollunge! - och inte tänkte kidnappa mitt barn som ersättning för det livet berövat henne. "Hur kan dom lägga henne i mitt rum det är ju synd om henne att behöva titta på mitt barn", sa jag till min man. Han var vid det laget inte så orolig över att få hem sitt förstfödda barn, men väldigt bekymrad över hur han skulle hantera mig...:-)

Ok, jag fattar - alla barn är perfekta i sina föräldrars ögon. Alla barnmorskor antingen ljuger eller tycker att just det barn de beskådar för stunden är fantastiska.

Men. Min "snart-sex" åring som nu äntligen somnat, trots att födelsedagen känns så stor och underbara och nära, han ÄR perfekt! Tre bebisar har jag burit, ett barn har jag fött. Belöningen - det barn som kom till mig är det ljuvligaste, den största gåvan, en kärlek så galet stark att den gör mig svag. En kärlek som gör mig till en stark tigrinna. Mitt barn, min prins, min skatt.

Nästan alltid, inte idag

Jag gillar mitt jobb, är passionerat intresserad och nyfiken, bättre än de flesta men med mycket utveckling kvar innan nästa steg.

Men idag är jag trött.

Trött på att alltid ha så mycket att göra att man aldrig aldrig kommer ikapp. Trött på att nästan alltid gå och lägga sig med minst lite ont i magen för att tankarna på den digra "att göra" listan bara växer. Trött på att det mejlas fram till sena nätterna och att tonen aldrig är vänlig, för alla är precis lika trötta som jag.

Nästan alltid gillar jag mitt jobb. Men inte idag.

Andas. Andas...

Veckans bloggtema från Sofia är stress.
Hmm. Smakar på ordet. Det ger många associationer, många känslor far omkring i kroppen vid tanken på vad det kan innebära för mig.
Stressen var länge existentiell, fanns i kroppen trots att jag tryckte ner den så gott det gick. Växte upp, som så många sjuttiotalister, i en dysfunktionell familj med missbrukarproblematik. Lärde mig dölja det väl, att fungera i samhället trots allt. Men det hann ikapp mig och en morgon föll jag ihop i badrummet. Sonen, som då var fyra år, sov i rummet bredvid. Sakta men mycket tydligt la kroppen av. Talet försvann. Balansen. Förmågan att förankra min person i verkligheten. Jag låg på neuro i över en vecka, med dropp och 24 h övervakning, alla var oändligt oroliga och förtvivlade, själv var jag övertygad om att jag var en uppvaknad och ännu oupptäckt skådespelartalang! Låg och skrattade för mig själv - tänk, när jag kommer ut borde jag nog söka upp Dramaten. Kommer att få spela med Persbrandt. Filma med Mads Michelsen. Minst!

Stress... kanske var det en psykos, kanske en överlevnadsinstinkt som kickade in? För om jag verkligen hade tagit in det som hände hade jag blivit livrädd. Nu var jag road, nästan lycklig!

Idag är jag, efter terapi - både på egen hand och i professionell regi - frisk. Helad. Min bakgrund är inte längre bara en ryggsäck, utan en rikedom, något som gör mig till en kännande, empatisk, klok och analyserande människa, som inte tar livets gåvor för givet. Men som inte heller lever som om allt kan försvinna om en minut. Sinnet har ro.

Nu är stressen mer normal. Hämta, lämna, jobba, träna, umgås, städa... den stressen gör mig nästan lycklig!

bubbel bubbel

Åkte iväg till Göteborg för att jobba igår och tog med femåriga sonen. Upp klockan fem, iväg med taxi, frukost på tåget och tre timmars stillasittande... Vilken utmaning bara där. Men, min lilla skrutt är, och har alltid varit, helt fantastisk när det gäller något som kan vändas till ett äventyr. Han ser inte att det är så tidigt att morgonen borde kallas natt - han ser att alla hans kompisar ligger och sover, och själv åker han taxi. Crazy och underbart, tycker han! Han ser inte att mamma är så trött att hon inte riktigt orkar underhålla honom på tågresan, han ser att mamma köpte en fotbollstidning och god dricka, sen lät honom vara ifred och njuta av resan i lugn och ro! Ibland la han sig med huvudet i knät och sov, ibland spelade han låtsasfotboll på det nedfällbara bordet, ibland räknade han bilar utanför fönstret... det fanns hela tiden något som höll honom på gott humör!

På kvällen åt vi middag i restaurangen på hotellet, sen gick vi till bubbelpoolen! Vilken myskväll - vi dushchade, bastade och bubbelbadade i timmar, sen låg vi i varsin säng och åt chips, drack läsk och kollade film! Som extra belöning till mig kom min man ner på kvällen och vi låg i sängen, drack champagne och pratade.

Somnade med känslan av lyx! För att min ljuvliga familj kan konsten att göra vardag till fest, påfrestningar till äventyr och vi fångar ögonblicket - mitt i ögonblicket.

"Skog och glädje" som sonen säger!

Mitt löfte till mig själv

När jag för ett tag sen blev ombedd att spontant nämna tre mål för det närmaste året, ett karriärmål, ett familjemål och ett hälsomål blev det ungefär så här.

1) Fördjupa mina kunskaper och erfarenheter inom PR och höja lönen med 30 procent.

2) Bli fler i familjen.

3) Bli smärtfri.

Smärtfri. De senaste tio åren har jag haft konstant värk, dygnet runt, hela tiden, vad jag än gör, var jag än är, hur jag än mår - så har jag ont. En ridolycka såg till att livet tog den vägen. I omgångar har jag hållit på med alla former av rehab man kan tänka sig, men de senaste åren har jag nöjt mig med att träna. Nu är värken tillbaka, starkare än någonsin, och det verkar inte räcka med träning. Så jag förklarar krig mot värken. Och öppnar sinnet, plånboken och kalendern - för det kräver mod, tid och pengar för att attackera detta problem.

Igår provade jag massage på Buddha Spa i Stockholm. Massören tog god tid på sig, använde värme, akupressur, massagetekniker som var ömsom mjuka och avslappnande, ömsom djupgående, aromatiska oljor, en skön mask över ögonen när jag låg på rygg - hon var helt enkelt otroligt skicklig. Jag mådde så bra eferåt, och har sovit gott en hel natt. Ska definitivt gå tillbaka! Dock - 700 kr för en timma, en thaimassör tar ca 400 kr för en timma.

På fredag ska jag prova massagebad med varma jetstrålar i Göteborg. Nästa vecka går jag till fot-terapeut, eftersom även fötterna tar stryk när ryggen inte fungerar. Sen får vi se.

Jag är övertygad om att jag under tiden kommer att bli smärtfri, men även lugnare, lyckligare, mer i kontakt med mig själv, bli snällare hemma och därför öka chansen att vi blir fler:-) - dessutom kommer jag utstråla pondus, och orka jobba mer effektivt, bli mer kreativ och därför tjäna mer.

Positiv prognos. Glaset är halvfullt:-))!

Ljuvliga Elin

Var igår på en inspirationskväll som det livsbejakande gänget på 4good ordnat. Först ut var Elin Klinga som pratade om kroppsspråk, retorik och kommunikation. Var i ärlighetens namn inte särskilt nyfiken eller förväntansfull på henne innan. Men oj. Jag ångrar mig så för mitt svala intresse. Elin, du är helt underbar!

Elin påminde oss - mig - om att andningen är viktig. Inte bara för att överleva, utan för att andningen så fundamentalt påverkar ens pondus, utstrålning, känsloliv och mentala förmåga. Hon fick oss - mig - att skratta, kontemplera, reflektera och helt utan den i dessa sammanhang lite pinsamma stämning både djupandas och ljuda minnemånneminnemannemånne samt åååååååååååååååååååååååååå tillsammans. Underbart. Nödvändigt. Och så användbart.

Genast på mötet med alla tuppar idag provade jag tekniken. Satte mig brett på stolen, tog upp min plats i rummet. Hakan högt. Andades medvetet, kände på luften i rummet. Betraktade, inte så mycket mina kollegor som det som sas. Och det som inte sas. Deltog i konversation utan att lägga huvudet på sned.

Ändrades deras inställning till mig? Vet inte. Men MIN inställning till mig ändrades. Jag satt stadigt i min roll och min personlighet, och jag trivdes! Ingen ångest, ingen rädsla för att bli betraktad, bedömd och värderad. Bara nyfiken, deltagande och närvarande. Känns som att "här är jag"!

Här är jag!

Andas. Sjung. Ta massage. Betrakta det som finns mellan dig och den du möter - relationen, kommunikationen - med nyfikna och vakna sinnen. NJUT av förändringen!

Kroppen - en resa i tiden

Veckans bloggtema är kroppen, på uppmuntran från Mymlan. Oj, denna kropp. Jag föddes ju med den, var tydligen en hyfsat stor bebis med en kropp som växte, lärde sig krypa, gå, springa och i största allmänhet var snäll mot mig. Min kropp är stark. Min kropp är frisk. Min kropp låter mig springa, rida, promenera i skogen, simma, älska, träna styrka, yoga, gå i trappor, bära, föda och amma mitt barn...

Men det är något mer som ska räknas in i ekvationen när kroppen ska utvärderas.

Knoppen.

Sinnet, hjärnan, den tänkande och analyserande varelse vi människor är. Och de märkliga känslor som hälsar på när min analys av den egna kroppen studsar mot andra människors kroppar... HON har snyggare hår, HON har plattare mage, HON har smalare lår... HAN tycker inte jag är snygg nog. HAN ger mig jobbet bara för att jag är snygg. DOM ANDRA är snyggare, smalare och därmed bättre.

Klockren analys och pang! In i tvivlarträsket med dig.

Jag är snart 40 år och har ägnat ganska många timmar åt att tycka att jag varit fel. När jag tittar tillbaka, på bilder från mitt liv, vill jag gråta. Så smal jag var. Så söt jag var. Så - rätt jag var. Nu har jag bestämt mig för att det räcker. Med fler rynkor, bredare höfter och längre bröst än någonsin är jämförandets kamp över. Jag springer, tränar, lyfter vikter och yogar. Men äter också god mat, dricker gott vin och bakar varje helg med barnen - och fikar tillsammans. Jag NJUTER av min kropp och tar hand om den på ett kärleksfullt sätt.

Kampen är över. Livet tar vid!

Aj, oj - skööönt!

Det är enkla rum, en madrass på golvet, dovt belysning.
Det är mjuka röster, varma leenden och hårda nypor.
Det är smärta och njutning i en virvelvind.

Det är thaimassage!

Och det är mitt löfte till mig själv, att låta helande händer knåda min kropp minst en gång i månaden. Eller förresten - make it two! En gång på stamstället (som jag nu skaffat mig mentalt) och en gång provar jag något nytt.

Vad spännande det ska bli!

Vad ska du göra för dig själv resten av 2010?

Såsa, dröna och njuta!

En sån morgon det blev. En att minnas och längta tillbaka till. Vaknade tidigt och gick upp DIREKT:-). Sonen vaknade strax därefter, sen låg vi under täcket på soffan och vaknade långsamt till barnprogrammen. Rostade bröd från franska bageriet, tog honung på och drack kaffe latte i varsin fin mugg. Valde våra kläder själva, både han och jag. Plockade undan frukosten och lämnade ett fint hem, i god tid... du hör, det låter redan som en saga! Och det fortsätter...

Promenera hand i hand till skolan, prata om ditt och datt, skratta och busa, pussas och kramas. Mitt i allt säger sötisen "Mamma, kommer du ihåg förra gången när vi inte hade bråttom? Det var mysigt!"

Åh.

Detta bråttom. Skynda hit, ät upp din frukost, borsta tänderna, klä på dig, vi hinner inte stanna och fantisera om löv eller klättra i träd där... Så. För ett tag sen bestämde vi oss för en mysdag. Ledigt från skolan trots att man inte är sjuk. Åt frukost på café, lekte i parken, var hemma och lekte utan att behöva sluta innan leken var klar.

Coachen och terapeuten Jana Söderberg skriver om att spara semesterdagar för att kunna vara med barnen då och då. Svärmor tipsar om att spara föräldradagar för att kunna ta ledigt när mysdagsbehoven slår till. De har rätt båda två. Nu planerar vi mysdagar varje månad, och minst en lugn morgon i veckan. Det låter ju inte så svårt?

Massor och ingenting

Jag har så många tankar i huvudet och så mycket känslor i kroppen. Det går runt, roar och oroar, utvecklingen känns nästan fysiskt just nu. Ändå har jag ingenting att säga. Vill bara vara i mitt skal och inte dela med mig till någon. Inte formulera mig, sätta tankar på pränt eller försöka få andra att förstå. Inte än.

Just nu är jag ett med mig själv, men lite avskuren från omvärlden. Snart kommer jag ut ur bubblan. Kanske lite rikare, lite klokare och lite mer fokuserad. Snart. Inte än.

Så här!

Mål som mål

Fick möjligheten att lyssna till en sk guru i fredags. Brian Tracy är tydligen guruernas guru för säljare, men denna dag skulle han även berätta för oss om hur man utvecklas personligen och uppnår sina mål. Inspiration är ju bra oavsett varifrån den kommer resonerade jag och tackade för min biljett.

Och mannen hade visst en hel del vettigt att säga. Sen att han körde i diket så att det gjorde ont till och med hos mig... när en äldre amerikansk stormrik herre ska prata skillnader hos män och kvinnor, då kan det bara gå på ett sätt. "You are in Sweden now SIR" ropades det från publiken och en lätt obehaglig stämning spred sig bland de ca 8000 närvarande i Globen. Men, strunt samma, jag tar med mig några godbitar och låter resten vara. Till exempel berättade han detaljerat om hur man når sina mål, och eftersom "större fokus" är en stor orsak till att jag är ute på min resa av utveckling, klingade det fint i örat. Och - så här gör du:

1) Bestäm EXAKT vad det är du vill uppnå.
2) Skriv ner det i jag-form.
3) Bestäm en deadline, när ska målet vara uppnått.
4) Skriv en lista på allt som du kan göra för att uppnå målet.
5) Organisera listan efter i vilken ordning du ska göra aktiviteterna och efter prioritering.
6) Gör något! Ett steg i taget, men gör något varje dag för att föra dig närmare målet.
7) Gör något varje dag - det ger dig känsla av flyt och stärker din väg för att uppnå det du vill.

Till exempel: "Jag tjänar 55 000 kr i månaden den 1 december 2010". För att uppnå detta behöver jag gå en kurs, jag behöver en mentor inom branschen, jag behöver träna regelbundet för att orka, jag behöver en inspiratör internt och en inspiratör externt, jag behöver någon som ifrågasätter mina tankar så att jag utvecklas, jag ska läsa många böcker inom mitt område och inom personlig utveckling osv.... Jag börjar imorgon genom att leta upp en kurs och beställa en bok.

Ok - jag kör! Insåg när jag skrev en brutto lista av mål jag vill uppnå inom yrket att de inte stannar inom mitt nuvarande företags väggar. Spännande!

konferens

Jag har ju precis varit på konferens. Vem orkar berätta om en konferens? Kolla detta istället!

En speciell blogg

Hamnade på Bloggfamiljen, sidan Hannah Graaf startade som avknoppning till sin populära blogg på mama. De har en ny bloggare - Henrik Johnson, tidigare programledare på TV, numera gift med Malin Baryard och tydligen även direktör i näringslivet.

Nåväl.

Har aldrig tyckt varken det ena eller det andra om Henrik, mer än att han verkar småtrevlig och ibland är lik Brad Pitt, ibland Per Gessle. Men läste hans blogginlägg från start till mål ikväll och rekommenderar - gör detsamma! En mycket speciell kärna i hans själv, han tar inte lätt på livet på ett lättsamt vis... Underfundiga texter fyllda med kärlek till familjen som man inte bara kan rusa förbi.

Coolt.

Nu ska jag också läsa en bok om Slash:-)

Reklam, ja tack?

Hittade denna underbara blogg med skyltar, lappar och meddelanden vi intressanta varelser sprider mellan varandra! Kolla in Skyltat för några sköna skratt och tankeställare!

franska bröd

Sonen har gråtit av trötthet hela veckan, varje morgon och varje kväll. Så idag stannade vi hemma, för att bara vara. Hade planerat ända sen i tisdags kväll och längtat... Vaknade imorse och duschade varmt och länge, gick sen hand i hand i höstsolen till ett underbart franskt café för frukost. Såå underbart! Fyllde brickan med varm choklad, färskpressad juice, frallor med salami, yoghurt med hemgjord musli, croissant och chokladbröd så som endast de franska bagerierna mäktar med att få fram. Sonen tjöt av förtjusning och åt upp allt! "Åh, så här äter vi inte hemma när vi har bråttom till skolan".

Bråttom, det är ett ord som dykt upp under våra samtal idag. Att inte behöva ha bråttom i med frukosten, bråttom på med kläderna, bråttom när vi promenerar eller bråttom när vi pratar, det har gjort intryck på den lilla/stora fem-snart-sex-åringen idag. Även mamma får tänka till. För vi har ju bråttom annars. Hela tiden, även om vi försöker att inte stressa så springer vi genom tillvaron dag ut och dag in.

Att ta det lugnt. Prata till punkt. Titta på löven, stanna en stund i parken och ägna en timma åt att vika pappersflygplan... när gjorde vi det senast?

Idag är en kärlekshandling! Och dagen är inte slut än! ( att jag kämpar lite med paniken då tankarna på allt som väntar på jobbet dyker upp, det är en annan historia...)

Oväntat håll

Läser en bok om barn, uppfostran - eller snarare, ett förhållningssätt till föräldrarollen och konkreta verktyg för att kunna bli den stöttande, guidande och kärleksfulla mamma jag vill vara. Är genuint skeptisk till nanny-trenden som rått i samhället de senaste åren, men denna guldgruva till bok vilar på forskning, kunskap och omsorg om familjen, snarare än viljan att ha rätt. Och att tjäna pengar. "Fem gånger mer kärlek" heter den, av psykolog Martin Forster. Rekommenderas!

Och vad händer? Jo, jag ser tydliga paralleller till min egen barndom. Ser glasklart hur jag belönar mig själv och vilken typ av bekräftelse jag söker. Förstår utan tvekan varför jag reagerar så starkt när inte "rätt" typ av belöning kommer och varför jag är så oerhört ängslig i vissa lägen.

Jag - och många med mig - bekräftar mina prestationer värderande. Istället för beskrivande. "Du är klok och stark" istället för "det känns tryggt att jobba med dig, för du lyssnar alltid engagerat, du är ärlig i din feedback och när Lotta blev ledsen, då var du ett så fint stöd utan att förmana eller försöka lösa hennes problem"... Detta har forskningen visat ger ett sämre utgångsläge för att hantera livet än ingen bekräftelse alls. Smaka på den!

Så första steget i att bli en så bra förälder jag kan blir att börja omskola mig själv i hur jag tänker på och talar om mig själv. Har försökt hela kvällen men det är så svårt! Testing testing:
Istället för "jag är klok" så provar jag "idag urartade hela middagen, då sonen inte ville äta maten, inte ville använda bestick, skrek att han ville ha korv istället och kastade sin kniv i golvet när han blev arg på mig. Han åkte in på sitt rum, låg där och skrek istället. Jag kokade. Maken suckade. men sen - sen satte vi oss alla runt köksbordet och kom fram till en gemensam tre-punkts lista på hur vi vill ha måltiderna hos oss. Alla fick säga varsin sak. " Vi ska inte bråka" sa femåringen. "Vi ska använda bestick" fick jag med, och så lovade jag honom att vi ska träna tillsammans på att han blir bättre finmotoriskt och kan skära sjäv med kniven. "alla smakar på maten innan man ber om något annat" slank också med. Fyra rutor att kryssa i om vi lyckas, efter fyra kryss (förhoppningsvis fyra dagar) går vi på restaurang tillsammans. Jag ledde denna övning med lugn men bestämd hand. Jag ledde min familj mot en lösning där vi kan samarbeta istället för bråka. Shit - jag är klok!:-)