Motiverad no more?

Kanske beror det på att jag är gravid, omänskligt trött och mår illa dygnet runt.
Kanske beror det på att jag egentligen inte kan förmå min passion och mitt hjärta att klappa fullt ut för de värden som enbart går ut på att tjäna - mer - pengar åt företaget?
Kanske beror det på ett ledarskap och en jobbsituation där mitt ämne förminskas?

Jag vet inte.

Men jag vet att trots att jag jobbar på, levererar och presterar, är det något som är annorlunda. Glöden. Drivet. Ambitionen. Den är inte borta för alltid, det tror jag inte. Men den har vänt sig om och fortsatt sova när väckarklockan ringer...

Det syns i mina ögon. Det märks på mina steg. För den som vill se.

Min lust och ambition kommer att vakna igen, det finns inspiration att hämta överallt! Men inte i den här rollen. Kanske inte på detta företaget. Och förmodligen inte än på ett år eller två...

Följer med spänning med på resan!

En sann livsnjutare!

Sexåriga sonen kombinerar gärna livets nöjen:

- äter glass och middag samtidigt
- har fotbollskläder varje dag
- läser en bok medans han sjunger en sång

- sitter på toa och äter en morot - samtidigt som han kör en bil och småviskar en spännande berättelse för sig själv.

Vem behöver yttre stimulans när man har så mycket härlig egen inifrån sig själv? :-))

Vi ses i Nangijala!

Anna är död. En mamma, en fru, en kvinna med hela livet framför sig - hon bodde i samma kvarter som mig, jag följde hennes blogg och fick därigenom förmånen att beröras, röras och känna till hennes berättelse. Hennes ord, hennes tankar och känslor har drabbat mig så. Mitt i livet, hon och jag. En fick leva. En fick dö. Livets grymhet, ödets nycker. Jag har gråtit i äkta sorg, trots att jag aldrig träffade Anna. Varför? Kanske för att det kunde varit jag. Kanske för att hon skrev så naket, så träffande, att alla känslor gick fram, inget filter av förklaringar förmådde skydda mig från styrkan i hennes ord. Kanske för att jag varje gång blev så innerligt tacksam för det jag har. Idag har jag livet, min son och min man. Ingen vet hur morgondagen ser ut. Anna borde fått leva, hennes dotter borde fått växa upp med sin vackra mamma som guide på livets virrstigar. Så blev det inte. Livet är så djävla orättvist.

När jag suckar över berg av tvätt, stökiga barnrum, maken som hellre kollar fotboll på tv än hänger upp gardiner och sonen som spelar bandy inomhus i tid och otid... då är jag så glad att jag har dom. Att dom har mig. Att livet än så länge skyddar oss. Genom Annas modiga sätt att dela sitt eget öde med oss andra får min tillvaro en starkare förankring i NU. NU är det enda vi har.

Tack! Vi ses i Nangijala - vila i frid.

Vill inte. Måste?

Jag är så trött. Kroppen värker, efter veckor av influensa och bihåle-inflammation, utan tillräcklig vila. Uppgifterna på jobbet hopar sig, kraven växer.

Söndag kväll, en tid för vila och återhämtning inför en tuff vecka.
Nej.
Måste jobba. Chefen sitter på andra sidan mejlen och väntar...

Vill inte.
Just ikväll, vill inte.

Vill sova.
Vill städa.
Vill prata med min man.

Karriär smakar så gott, och kostar så mycket.

Vad väger starkast i längden?

Livet

Livet är så vackert, så grymt, så oförutsägbart svårt och underbart att leva. Jag lever! Anna lever - om än i en bubbla, i en kemisk värld där mörker kanske bara stundtals skingras av ljusa strålar med hopp. Jag känner henne inte, har aldrig träffat Anna som kämpar kämpar för att få vara kvar i sin kropp. Men vi delar Kungsholmen, och jag har varit där hon är... själv gick jag ut från Karolinska omtöcknad men levande. Nu riktar jag min energi, ljusa tankar, mot de välbekanta sjukhussalarna.

Jag ber.
Snälla Livet, leta dig in till Annas rum och hjälp henne.

ensam no more

Häromdagen var jag ute och sprang. Som vanligt blev det en kvällsrunda, efter det att sonen somnat. Plötsligt slog det mig - det är mörkt, kallt och jag var j-ligt ensam ute. Åtminstone ensam kvinna. Borde kanske tänkt på det tidigare... men det så svårt att acceptera, att jag ska behöva vara rädd, bara för att jag vill röra på mig efter mörkret fallit och bara för att jag är den jag är.

Därför är initiativet Run Along klockrent. Spring tillsammans! Gruppen är starkare än individen, inga nyheter, men ändå, teknikens under - twitter, bloggen och säkerligen snart FB förenar oss som längtar efter att få fortsätta slita ut skorna även under vinterhalvåret. Jag är med!

Minnen

När jag var ett år dog min pappa. Samma dag föddes min pappa. För min morfar, bara 45 år, klev fram och tog över, fanns där, klev aldrig tillbaka. All sin kärlek, all sin vishet, all sin kraft gav han. När han dog var jag där, höll hans hand, smekte hans kind, andades med honom till det sista andetaget. Sörjde hårt, gladdes djupt i samma känsla.

Kvar finns mormor. Fina härliga mormor, som efter 60 år tillsammans med "lappgubben" skapat ett nytt liv, fyllt med innehåll och kärlek.

Älskade mormor. Du är livet! Du börjar bli lite trött, men var inte rädd, jag finns med dig.

Ok, så här blir det

Nu har jag bestämt mig. Trodde länge att det var en baggis, ett beslut så självklart att det knappt var någon idé att fundera på det. Men när jag stod där och skulle fylla i blanketten tvekade jag. Skämdes för att jag tvekade. Och tvekade lite till.

Donera.

Ge bort ett organ.

Bli påmind om sin dödlighet.

Klart att man tvekar. Vad trodde jag egentligen? Men nu har jag tvekat, funderat, ältat, analyserat och lyssnat inåt så det räcker. Jag anmälde mig till två saker igår, båda för sent.

Nixregistret - Hemska telefonsäljare bye bye!

Donationsregistret - Hoppas mina organ är så ruttna och gamla den dag det blir dags att ingen har någon nytta av dem, men OM så inte är fallet vill jag att någon annan får chans att ändra sitt livsöde och sin utstakade bana.

Orka mera!

Läs och inspireras - plockat på kommunikationsbyrån Greatness blogg. Respect för livskraft och initiativ!

kom hit it-man från forntiden!

Läste på bloggen Kvinnor i karriären.. om hur en IT-snubbe på skolan hummat och brummat när hon stillsamt undrat hur man anmäler två e-mail adresser till skolans nyhetsbrev? Ifall - hör och häpna! - båda föräldrarna skulle vara intresserade av sitt barn?

IT-snubben kan börja jobba på min sons skola istället, så får han se en annan verklighet. När det var dags för utvecklingssamtal under hösten så var det enbart papporna som tog ledigt från jobbet och intresserat vände och vred på barnens utveckling, teckningar och talanger. Mammorna jobbade, helt utan kontrollbehov eller dåligt samvete skulle jag gissa.

inte idag...

Många saker som inte blev av idag.

Ingen springtur - vaknade och kände mig lite småförkyld, och i rasande fart ändrades det till att jag nu känner mig helt däckad. Har inte tränat på hela helgen, suck, är inne i ett träningsskov där jag helst tränar varje dag just nu!

Ingen utveckling av hemmet med att sätta upp de gardinstänger, hyllor och tavellister, som vi kämpade oss till att köpa på IKEA igår. Hela familjen packade sig iväg till detta billiga-möbler paradis och spärrade i naiv förvåning upp ögonen över alla människor som också var där. Vaddå fullt i gångarna på en lördag, en ledig helg, som dessutom är lönehelg...??

Ingen vinst för IFK Göteborg. Kändes upplagt för guldfest ikväll, men AIK snuvade oss på festen i sista stunden.

Ingen lugn och skön kväll - makens syster är här, jag måste förbereda en viktig presentation på jobbet imorgon, sonen är sockerspeedad efter att ha varit på kalas och fyllts på med socker och konserveringsmedel, vilket innebär en känslomässig berg- och dalbana ända tills vi vaknar imorgon bitti, då gifterna förhoppningsvis gått ur kroppen. Önskar att jag kunde förbjuda alla kalas då de bara bjuder på skräp och inga goda, men lite nyttigare alternativ. Hemmagjorda pizzabitar, korv och bröd eller fruksallad för att blanda ut chips, godis,glass och tårta. Snälla föräldar, snälla...

Andas. Andas...

Veckans bloggtema från Sofia är stress.
Hmm. Smakar på ordet. Det ger många associationer, många känslor far omkring i kroppen vid tanken på vad det kan innebära för mig.
Stressen var länge existentiell, fanns i kroppen trots att jag tryckte ner den så gott det gick. Växte upp, som så många sjuttiotalister, i en dysfunktionell familj med missbrukarproblematik. Lärde mig dölja det väl, att fungera i samhället trots allt. Men det hann ikapp mig och en morgon föll jag ihop i badrummet. Sonen, som då var fyra år, sov i rummet bredvid. Sakta men mycket tydligt la kroppen av. Talet försvann. Balansen. Förmågan att förankra min person i verkligheten. Jag låg på neuro i över en vecka, med dropp och 24 h övervakning, alla var oändligt oroliga och förtvivlade, själv var jag övertygad om att jag var en uppvaknad och ännu oupptäckt skådespelartalang! Låg och skrattade för mig själv - tänk, när jag kommer ut borde jag nog söka upp Dramaten. Kommer att få spela med Persbrandt. Filma med Mads Michelsen. Minst!

Stress... kanske var det en psykos, kanske en överlevnadsinstinkt som kickade in? För om jag verkligen hade tagit in det som hände hade jag blivit livrädd. Nu var jag road, nästan lycklig!

Idag är jag, efter terapi - både på egen hand och i professionell regi - frisk. Helad. Min bakgrund är inte längre bara en ryggsäck, utan en rikedom, något som gör mig till en kännande, empatisk, klok och analyserande människa, som inte tar livets gåvor för givet. Men som inte heller lever som om allt kan försvinna om en minut. Sinnet har ro.

Nu är stressen mer normal. Hämta, lämna, jobba, träna, umgås, städa... den stressen gör mig nästan lycklig!

Mitt löfte till mig själv

När jag för ett tag sen blev ombedd att spontant nämna tre mål för det närmaste året, ett karriärmål, ett familjemål och ett hälsomål blev det ungefär så här.

1) Fördjupa mina kunskaper och erfarenheter inom PR och höja lönen med 30 procent.

2) Bli fler i familjen.

3) Bli smärtfri.

Smärtfri. De senaste tio åren har jag haft konstant värk, dygnet runt, hela tiden, vad jag än gör, var jag än är, hur jag än mår - så har jag ont. En ridolycka såg till att livet tog den vägen. I omgångar har jag hållit på med alla former av rehab man kan tänka sig, men de senaste åren har jag nöjt mig med att träna. Nu är värken tillbaka, starkare än någonsin, och det verkar inte räcka med träning. Så jag förklarar krig mot värken. Och öppnar sinnet, plånboken och kalendern - för det kräver mod, tid och pengar för att attackera detta problem.

Igår provade jag massage på Buddha Spa i Stockholm. Massören tog god tid på sig, använde värme, akupressur, massagetekniker som var ömsom mjuka och avslappnande, ömsom djupgående, aromatiska oljor, en skön mask över ögonen när jag låg på rygg - hon var helt enkelt otroligt skicklig. Jag mådde så bra eferåt, och har sovit gott en hel natt. Ska definitivt gå tillbaka! Dock - 700 kr för en timma, en thaimassör tar ca 400 kr för en timma.

På fredag ska jag prova massagebad med varma jetstrålar i Göteborg. Nästa vecka går jag till fot-terapeut, eftersom även fötterna tar stryk när ryggen inte fungerar. Sen får vi se.

Jag är övertygad om att jag under tiden kommer att bli smärtfri, men även lugnare, lyckligare, mer i kontakt med mig själv, bli snällare hemma och därför öka chansen att vi blir fler:-) - dessutom kommer jag utstråla pondus, och orka jobba mer effektivt, bli mer kreativ och därför tjäna mer.

Positiv prognos. Glaset är halvfullt:-))!

Kroppen - en resa i tiden

Veckans bloggtema är kroppen, på uppmuntran från Mymlan. Oj, denna kropp. Jag föddes ju med den, var tydligen en hyfsat stor bebis med en kropp som växte, lärde sig krypa, gå, springa och i största allmänhet var snäll mot mig. Min kropp är stark. Min kropp är frisk. Min kropp låter mig springa, rida, promenera i skogen, simma, älska, träna styrka, yoga, gå i trappor, bära, föda och amma mitt barn...

Men det är något mer som ska räknas in i ekvationen när kroppen ska utvärderas.

Knoppen.

Sinnet, hjärnan, den tänkande och analyserande varelse vi människor är. Och de märkliga känslor som hälsar på när min analys av den egna kroppen studsar mot andra människors kroppar... HON har snyggare hår, HON har plattare mage, HON har smalare lår... HAN tycker inte jag är snygg nog. HAN ger mig jobbet bara för att jag är snygg. DOM ANDRA är snyggare, smalare och därmed bättre.

Klockren analys och pang! In i tvivlarträsket med dig.

Jag är snart 40 år och har ägnat ganska många timmar åt att tycka att jag varit fel. När jag tittar tillbaka, på bilder från mitt liv, vill jag gråta. Så smal jag var. Så söt jag var. Så - rätt jag var. Nu har jag bestämt mig för att det räcker. Med fler rynkor, bredare höfter och längre bröst än någonsin är jämförandets kamp över. Jag springer, tränar, lyfter vikter och yogar. Men äter också god mat, dricker gott vin och bakar varje helg med barnen - och fikar tillsammans. Jag NJUTER av min kropp och tar hand om den på ett kärleksfullt sätt.

Kampen är över. Livet tar vid!

Såsa, dröna och njuta!

En sån morgon det blev. En att minnas och längta tillbaka till. Vaknade tidigt och gick upp DIREKT:-). Sonen vaknade strax därefter, sen låg vi under täcket på soffan och vaknade långsamt till barnprogrammen. Rostade bröd från franska bageriet, tog honung på och drack kaffe latte i varsin fin mugg. Valde våra kläder själva, både han och jag. Plockade undan frukosten och lämnade ett fint hem, i god tid... du hör, det låter redan som en saga! Och det fortsätter...

Promenera hand i hand till skolan, prata om ditt och datt, skratta och busa, pussas och kramas. Mitt i allt säger sötisen "Mamma, kommer du ihåg förra gången när vi inte hade bråttom? Det var mysigt!"

Åh.

Detta bråttom. Skynda hit, ät upp din frukost, borsta tänderna, klä på dig, vi hinner inte stanna och fantisera om löv eller klättra i träd där... Så. För ett tag sen bestämde vi oss för en mysdag. Ledigt från skolan trots att man inte är sjuk. Åt frukost på café, lekte i parken, var hemma och lekte utan att behöva sluta innan leken var klar.

Coachen och terapeuten Jana Söderberg skriver om att spara semesterdagar för att kunna vara med barnen då och då. Svärmor tipsar om att spara föräldradagar för att kunna ta ledigt när mysdagsbehoven slår till. De har rätt båda två. Nu planerar vi mysdagar varje månad, och minst en lugn morgon i veckan. Det låter ju inte så svårt?

konferens

Jag har ju precis varit på konferens. Vem orkar berätta om en konferens? Kolla detta istället!

En speciell blogg

Hamnade på Bloggfamiljen, sidan Hannah Graaf startade som avknoppning till sin populära blogg på mama. De har en ny bloggare - Henrik Johnson, tidigare programledare på TV, numera gift med Malin Baryard och tydligen även direktör i näringslivet.

Nåväl.

Har aldrig tyckt varken det ena eller det andra om Henrik, mer än att han verkar småtrevlig och ibland är lik Brad Pitt, ibland Per Gessle. Men läste hans blogginlägg från start till mål ikväll och rekommenderar - gör detsamma! En mycket speciell kärna i hans själv, han tar inte lätt på livet på ett lättsamt vis... Underfundiga texter fyllda med kärlek till familjen som man inte bara kan rusa förbi.

Coolt.

Nu ska jag också läsa en bok om Slash:-)

Reklam, ja tack?

Hittade denna underbara blogg med skyltar, lappar och meddelanden vi intressanta varelser sprider mellan varandra! Kolla in Skyltat för några sköna skratt och tankeställare!

Oväntat håll

Läser en bok om barn, uppfostran - eller snarare, ett förhållningssätt till föräldrarollen och konkreta verktyg för att kunna bli den stöttande, guidande och kärleksfulla mamma jag vill vara. Är genuint skeptisk till nanny-trenden som rått i samhället de senaste åren, men denna guldgruva till bok vilar på forskning, kunskap och omsorg om familjen, snarare än viljan att ha rätt. Och att tjäna pengar. "Fem gånger mer kärlek" heter den, av psykolog Martin Forster. Rekommenderas!

Och vad händer? Jo, jag ser tydliga paralleller till min egen barndom. Ser glasklart hur jag belönar mig själv och vilken typ av bekräftelse jag söker. Förstår utan tvekan varför jag reagerar så starkt när inte "rätt" typ av belöning kommer och varför jag är så oerhört ängslig i vissa lägen.

Jag - och många med mig - bekräftar mina prestationer värderande. Istället för beskrivande. "Du är klok och stark" istället för "det känns tryggt att jobba med dig, för du lyssnar alltid engagerat, du är ärlig i din feedback och när Lotta blev ledsen, då var du ett så fint stöd utan att förmana eller försöka lösa hennes problem"... Detta har forskningen visat ger ett sämre utgångsläge för att hantera livet än ingen bekräftelse alls. Smaka på den!

Så första steget i att bli en så bra förälder jag kan blir att börja omskola mig själv i hur jag tänker på och talar om mig själv. Har försökt hela kvällen men det är så svårt! Testing testing:
Istället för "jag är klok" så provar jag "idag urartade hela middagen, då sonen inte ville äta maten, inte ville använda bestick, skrek att han ville ha korv istället och kastade sin kniv i golvet när han blev arg på mig. Han åkte in på sitt rum, låg där och skrek istället. Jag kokade. Maken suckade. men sen - sen satte vi oss alla runt köksbordet och kom fram till en gemensam tre-punkts lista på hur vi vill ha måltiderna hos oss. Alla fick säga varsin sak. " Vi ska inte bråka" sa femåringen. "Vi ska använda bestick" fick jag med, och så lovade jag honom att vi ska träna tillsammans på att han blir bättre finmotoriskt och kan skära sjäv med kniven. "alla smakar på maten innan man ber om något annat" slank också med. Fyra rutor att kryssa i om vi lyckas, efter fyra kryss (förhoppningsvis fyra dagar) går vi på restaurang tillsammans. Jag ledde denna övning med lugn men bestämd hand. Jag ledde min familj mot en lösning där vi kan samarbeta istället för bråka. Shit - jag är klok!:-)

Spegel spegel

Jag har gått igenom några steg på Mazlows klassiska skala i mitt liv. Att jag nu vill utvecklas personligen och i karriären, det är riktiga lyxproblem! Hur lyxigt påminns jag om när jag läser denna mammas fantastiskt ärliga och brutalt verkliga blogg; som en läsare skrev i en kommentar så blir hennes texter en spegel mot vår egen verklighet, som ibland ter sig lätt och ljus bara genom att få dela andras livsöden. Läs!