Eviga frågan

Intressant diskussion om den eviga frågan...

Ska jag?

Har kommit till slutintervjuer för ett spännande jobb på STORT internationellt företag. Skulle för bara några månader sen varit alldeles till mig av glädje och känt mig pirrig inför intervjun på tisdag. Men nu... jag VET att jag kommer tacka nej. Inte bara på grund av att jag är gravid och inte orkar satsa järnet på nytt jobb. Men ganska mycket på grund av det.

Tänkte ändå gått på intervjun, för jag vill verkligen träffa den person som skulle blivit min chef och göra ett gott intryck, så han kommer ihåg mig för framtiden. Tyckte det var en bra idé ganska länge faktiskt. Men nu... Jag tvekar. Borde jag ens gå på den intervjun? Utan inspiration, utan mag-pirr blir intrycket nog inte särskilt gott i alla fall är jag rädd för.

Bör kanske nöja mig med att headhuntern gillade mig, och att stora företaget var nyfikna på mig? Vara ärlig och avbryta i tid.

Lutar åt det hållet... några råd?

På väg iväg. Vill hem..

Ska iväg på tjänsteresa. fem dagar hemifrån, då jag egentligen bara vill vara med min familj. Fem dagar att låtsas jag mår bra, då jag egentligen bara vill sova och må illa ifred. Fem dagar då jag agerar motiverad, då jag egentligen bara vill dra mig tillbaka nu.

Men. På med masken, in i spelet. Har inte jobbat så hårt för att falla på grund av sviktande motivation!

Motiverad no more?

Kanske beror det på att jag är gravid, omänskligt trött och mår illa dygnet runt.
Kanske beror det på att jag egentligen inte kan förmå min passion och mitt hjärta att klappa fullt ut för de värden som enbart går ut på att tjäna - mer - pengar åt företaget?
Kanske beror det på ett ledarskap och en jobbsituation där mitt ämne förminskas?

Jag vet inte.

Men jag vet att trots att jag jobbar på, levererar och presterar, är det något som är annorlunda. Glöden. Drivet. Ambitionen. Den är inte borta för alltid, det tror jag inte. Men den har vänt sig om och fortsatt sova när väckarklockan ringer...

Det syns i mina ögon. Det märks på mina steg. För den som vill se.

Min lust och ambition kommer att vakna igen, det finns inspiration att hämta överallt! Men inte i den här rollen. Kanske inte på detta företaget. Och förmodligen inte än på ett år eller två...

Följer med spänning med på resan!

En sann livsnjutare!

Sexåriga sonen kombinerar gärna livets nöjen:

- äter glass och middag samtidigt
- har fotbollskläder varje dag
- läser en bok medans han sjunger en sång

- sitter på toa och äter en morot - samtidigt som han kör en bil och småviskar en spännande berättelse för sig själv.

Vem behöver yttre stimulans när man har så mycket härlig egen inifrån sig själv? :-))

Som en kamel

Ibland önskar jag att min mamma kunde stänga ute omvärlden och bara köra på i sitt liv; älska sig själv, värdera sig själv högt och tycka på riktigt att hon var värd lika mycket som alla andra. Så att hon inte behövde törsta så förtvivlat efter kärlek... det är så svårt för människor runt omkring att ge tillräckligt, när inget annat än den egna kärleken kan släcka törsten. Så att hon inte behövde värdera människor så dömande - hon gör det utifrån sitt försvars-tänkande, hon känner sig värderad och angripen innan en ny bekantskap fått en chans. Så att jag inte skulle behövt ärva hennes värderingar och sätt att se på sig själv - hon har alltid sagt att jag är finast, bäst, vackrast - men inte tyckt det om sig själv. Och vad tror man på, vad går in i själen, vilket beteende härmar man som dotter - det mamma säger eller det mamma gör?

Önskar att min fina mamma kunde bli mer som en kamel! Ska nog själv testa det ett tag, känns som ett sympatiskt sätt att överleva stormar. Att bara stänga ute omvärldens tyckande, tänkande och värderande åsikter och bara vara i sig själv, tills det går över eller tills man är stark nog att komma fram och bemöta med ett hjärta fyllt av tillit och kärlek till sin egen förmåga.

Famla i mörker?

"Svart är verkligen ingen färg. Svart är så här" säger min son, och sätter båda händerna demonstrativt framför ögonen.

Jag föreslog ju bara att han skulle välja ett par svarta byxor...

Duktig flicka?

Min sexåriga son har sin bästa kompis här. Hon är en bestämd dam, som styr med järnhand över deras ömma känslor och målinriktade lekar. Just idag städar de. Dammsuger soffan, putsar mattan och ojar sig över hur mycket damm vi har i våra hörn... Sonen gick in för leken med fullt fokus - men tappade det lika snabbt som det kom. Nu bygger han en koja - ett hem åt dem båda, medans flickan städar hela vårt, kryper runt med vår handdammsugare och jobbar hårt på golvets hygienstatus. Sonen dukar upp för picknick i det nybyggda huset av orange sängöverkast.

De är förtjusande!
De kämpar hårt.
De är fullkomligt jämställda - duktiga "flickor" båda två!

Kasta pengarna i sjön...

Mobiler är roliga! Tills de kostar för mycket pengar. Till exempel när man glömmer knapplåset, lägger den lilla rackaren i väskan och promenerar till jobbet. Kommer fram och upptäcker att flera sms gått iväg till något okänt nummer. Tänker att "den sifferkombinationen ser i alla fall inte ut som ett riktigt telnr, vilken tur!".

Det går några veckor.

Så kommer fakturan. Som brukar vara på ca 250 kr, nu är den på 2000 spänn. Va? Jo, det visar sig att den omöjliga siffer-kombon gick till någon slags aktieupplysning och den hade min telefon glatt slängt iväg 272 sms till under min morgonpromenad. 272 sms, där varje mess kostade 7 kr i öppningsavgift. Till ett nr jag inte visste fanns.

Kul.

Nej men verkligen, på riktigt - jättekul. Jag hade ju tänkt köpa vårskor, ett nytt bord till balkongen och bjuda maken på restaurang. Men jag betalar en faktura istället. Kastar mina pengar i sjön. Hade jag vetat hade jag hellre gått och stoppat 2000 spänn i handen på tjejen jag brukar köpa situation sthlm av...

Jag är tydligen inte den enda med egenproducerat mobilstrul - Karin Jihde, som bloggar på Mama hade också hittat sätt att slösa pengar på fullständigt onödiga saker!

ps - bilden är lånad från internetworld

Det är bra att pausa ibland

Jag tog en paus.
Orkade inte blogga, orkade inte tänka eller formulera några ord, meningar, slutsatser. Ville bara sova.

Och sova.

Och sova.

Glömde saker... min födelsedag, min brors födelsedag, att jag hade mat på spisen (mamma det kommer rök ur spisen! skrek sonen hjälpsamt) och att vi firade bröllopsdag. Små saker bara:-))

Nu förstår jag varför. Kroppen jobbar! Gör sitt!

Jag är gravid!

Vi har bestämt oss för att inte berätta för någon ännu, men jag är så lycklig! Längtar efter att berätta för mamma, för vår son som är 6,5 år, för mormor... Hoppas nu detta nya lilla liv stannar.

Passion!

Det har gått bra för mig. När jag velat göra någonting har jag oftast gjort det. Jobbat som ridlärare på Irland - funkade finfint. Jobbat som fotograf - gick toppenbra. Frilansat som journalist - sålde reportage på löpande band, trots noll kontakter in i Stockholms mediavärld. Fick lust att göra lite mer traditionell karriär och nu - knappt två år efter det beslutet är jag chef och framgångsrik.

Ändå.

Ändå tror jag att allt varit bättre om jag bara haft en universitetsexamen. Ändå är jag osäker och tillåter andra att styra min känsla av värde. Har precis gjort det smartaste på länge - tagit semester! Åkt långt långt bort, badat, njutit av andra kulturer, mat, familj och nya vänner. Fått perspektiv. På planet hem insåg jag med kristallklar tydlighet hur andras åsikter styr mitt liv. Jag speglar mig i beröm och uppmärksamhet, får jag inte det - eller ännu värre, ifrågasätts jag - då går det raka vägen in i själen, tolkas som att jag inte duger. Fan vad trött jag är på att vara en marionett. Varför ska en kollega dra i trådarna till mitt egenvärde?

Det räcker nu.

Blir så glad av att läsa om kvinnor jag beundrar som vågar berätta om sina egna "studiefattiga" bakgrunder - de är ju enormt framgångsrika och inspirerande, på olika sätt, men på riktigt.

På tisdag går jag till jobbet med huvudet högt!

En bro över (mörka) vatten

Den senaste tiden har jag tappat farten, kraften, inspirationen... Det är så mycket saker som händer på företaget, så många personer som är missnöjda, jobbar för mycket, jobbar med fel saker, jobbar jobbar och inte kommer någon vart...

Negativa stämningar smittar, känslor som kanske inte ens stämmer med mina egna letar sig in i mitt rum och stör mitt fokus. Får mig att tvivla. Ska jag stanna, ska jag gå? Är min chef bra eller dålig? Kan jag utvecklas eller står jag stilla här?

Träffade min mentor och fick en så fantastiskt bra mental bild, som på ett ögonblick löste upp hela knuten. "Du står på en bro just nu. Under flyter en å. På ena sidan vattnet finns organisationen, dina vänner och ditt kontaktnät - de är frustrerade och söker ditt stöd. På andra sidan finns ledningen - de är hårt pressade och behöver ditt stöd. Du måste välja sida. Annars kommer båda sidorna tappa förtroende för dig. Du kommer inte jobba helhjärtat. Du måste välja nu".

Så bra! Jag vet ju precis vad jag väljer, var mina ambitioner och min känsla för att utföra mitt yrke på bästa sätt finns - och jag har hittat min riktning igen. Direkt kommer motivationen, glädjen, energin...

I dessa tider då många undrar över vad lycka är - för mig är en viktig komponent helt klart "riktning". Att vara på väg. Det är jag nu - igen! Längtar till jag får gå till jobbet imorgon!

bilden är lånad

72 - ett magiskt nr

Min son älskar oliver.
Nej, nu skrev jag fel.
Min son är fullständigt besatt av oliver.

Ikväll uppnådde han ett hett efterlängtat rekord, en fin stund i sin utveckling som vi alla kommer att minnas för evigt... Han åt så många oliver att han lyckades bygga en mur av kärnor runt hela middagstallriken!

Vilken känsla. vilken lycka!

72 st oliver. Gröna, svarta, små,stora. Han knaprade målmedvetet runt kärnan och byggde sin mur.

Hoppas den målmedvetenheten kommer att leda någonstans i hans liv...:-))

bilden är lånad

En turkisk smekning?

Nyöppnat utanför Stockholm - Hamam i klassisk stil, med alla tänkbara sköna behandlingar. Hit vill jag NU!!

Vi ses i Nangijala!

Anna är död. En mamma, en fru, en kvinna med hela livet framför sig - hon bodde i samma kvarter som mig, jag följde hennes blogg och fick därigenom förmånen att beröras, röras och känna till hennes berättelse. Hennes ord, hennes tankar och känslor har drabbat mig så. Mitt i livet, hon och jag. En fick leva. En fick dö. Livets grymhet, ödets nycker. Jag har gråtit i äkta sorg, trots att jag aldrig träffade Anna. Varför? Kanske för att det kunde varit jag. Kanske för att hon skrev så naket, så träffande, att alla känslor gick fram, inget filter av förklaringar förmådde skydda mig från styrkan i hennes ord. Kanske för att jag varje gång blev så innerligt tacksam för det jag har. Idag har jag livet, min son och min man. Ingen vet hur morgondagen ser ut. Anna borde fått leva, hennes dotter borde fått växa upp med sin vackra mamma som guide på livets virrstigar. Så blev det inte. Livet är så djävla orättvist.

När jag suckar över berg av tvätt, stökiga barnrum, maken som hellre kollar fotboll på tv än hänger upp gardiner och sonen som spelar bandy inomhus i tid och otid... då är jag så glad att jag har dom. Att dom har mig. Att livet än så länge skyddar oss. Genom Annas modiga sätt att dela sitt eget öde med oss andra får min tillvaro en starkare förankring i NU. NU är det enda vi har.

Tack! Vi ses i Nangijala - vila i frid.

alltid hungrig!

Jag älskar mat! Älskar också att laga mat, baka bröd, baka kakor och bullar samt att handla. Kanske inte att vardagshandla mellanmjölk... men att ha tid, en plan och gärna en ny affär i en ny stad, ett nytt land eller i en härlig saluhall. Att känna, dofta, fråga kunnig personal, provsmaka.

Har upptäckt en ny blogg idag - Sara Begners "alltid hungrig". Yes! jag gillar verkligen Saras mat-filosofi, och tycker hon gör enkel, fräsch och god mat. Denna ska jag följa!

Yes!

Efter fem veckors influensa som övergick i magsjuka, migrän och allmän j-a risig hälsa, börjar jag äntligen känna att vindarna vänder! Idag gick jag en promenad i vårsolen och fick varken hjärtklappning, yrsel eller hostattack:-)). Hurra! Imorgon ska jag prova en kort spinningklass - vågar inte riktigt springa på de isiga vägarna än. Nu samlar jag kraft och inspiration - sol och vår är på väg, vi ska snart resa till värmen för att tanka energi och jag läääängtar efter att börja träna hårt snart igen. Även om det dröjer till typ aldrig innan jag når samma nivå som Anna - Orka mera -, men hon ger mig alltid lust att dra på mig löparskorna och dra iväg!

Blir som vanligt lite ledsen och låg av att inte kunna träna på länge - känner mig så glad när jag tänker på morgonens pass:-))

Vill inte. Måste?

Jag är så trött. Kroppen värker, efter veckor av influensa och bihåle-inflammation, utan tillräcklig vila. Uppgifterna på jobbet hopar sig, kraven växer.

Söndag kväll, en tid för vila och återhämtning inför en tuff vecka.
Nej.
Måste jobba. Chefen sitter på andra sidan mejlen och väntar...

Vill inte.
Just ikväll, vill inte.

Vill sova.
Vill städa.
Vill prata med min man.

Karriär smakar så gott, och kostar så mycket.

Vad väger starkast i längden?

Sömn - nej, inte ikväll

När jag inte kan sova, för att jobbet snurrar i huvudet, tårna och hela jäkla kroppen... då tänker jag på att vi snart ska åka bort! Till sol, värme, god mat, lyxig tid tillsammans! Hit

Michelle

Fick nyligen frågan vem som är min stilförebild. Hmm.. vet inte om jag har någon. Och det är ju sorgligt, borde skaffa mig en! Läser ju ofta Charlotta Flinkenbergs blogg, men är inte lika chic - även om hon har en stil, både mentalt, karriärmässigt och utseendemässigt som verkligen inspirerar! Och så gillar jag Michelle Obama. Hon har en enorm utstrålning av intelligens, humor och fighting-spirit, och en skön, modig klädstil utan att vara så modefixerad. Dessutom vältränad men inte pinnsmal, så när hon bär upp kläderna kan jag identifiera mig.

Ok - Michelle är min modell!!

Åh denna kärlek

Jobbet kräver så mycket av mig just nu. Tid, kraft, tankar... Under tiden växer min son och går in i sin egen värld - smakprov på att han en dag kommer bli sin egen dyker upp varje dag på de mest finurliga sätt! Han blir kär. Han tappar tänder. Han kan räkna ut att om man har tre fotbollsmål men vill ha hundra, då måste man göra nittiosju till. Han vill inte pussa mamma så att kompisarna ser i skolan.

Jag vill ibland bara stoppa världen, ställa in möten och deadlines och vara med honom hela tiden! Jag orkar inte jobba jobba jobba, trots att jag älskar mitt jobb.

Men så läser jag Annas blogg igen. Då får jag ju perspektiv på mitt liv igen. Min son pussar mig på munnen och säger att han älskar mig, och så vitt både han och jag vet kommer vi att träffas imorgon, nästa helg och nästa år. Vi har all tid i världen. Vi har ingen tid alls. livet är så skört, så värdefullt, så ljuvligt och orättvist djävligt samtidigt. Och så denna kärlek. Den som är så stor, så lycklig och gör så ont.

Jag kanske är trött, men Anna, hon dör ifrån sitt barn. Det kanske jag också gör om en vecka, det vet ingen. Men idag är jag frisk, så jag håller extra hårt i mitt liv en stund. Njuter av all kärlek i mitt liv - och lider, känner smärtan hos alla mödrar som vet att deras tid är begränsad.

Verkliga problem?

Nej. Men mina problem denna tisdag kväll i februari.
Hela vintern har jag hållit mig vaken och troget följt Kanal 5 programmet "So you think you can dance". Fantastiskt program, overkligt bra dansare! Jag har mina favoriter och gråter nästan varje gång för att de är så fantastiska, kämpar så hårt och dansar så bra.

Så är det dags för final. Idag. Jag bänkar mig; sonen sover, disken är diskad, maken sysselsatt. Trycker fram femman och ser...
...eftertexterna!

De har bytt programtid. Sista programmet. Det förutsätter ju att man läser TV-tablån. Hallå! Kanske första veckan, men inte sista! Både programmet och tiden är liksom inarbetat.

Jag är chockad, besviken och känner mig snuvad på mina tårar i soffan.

Inga verkliga problem - men mina!

Jag ska lära dig allt jag vet...

Hurra - jag har fått en mentor idag!
En erfaren, kompetent och inspirerande kvinna, lagom många år före mig i karriären och livet. Kom till mig genom mitt nätverk; jag ställde frågan, någon tänkte på denna kvinna och frågade henne - och hon var precis just nu i den fasen att det passade henne utmärkt! plus att hon har erfarenhet som mentor och gärna gör det igen. Slumpen är ingen tillfällighet...?

Tankar

Har varit sjuk, riktigt influensadrabbad. Några intressanta saker händer när världen slutar snurra några dagar och tankarna, tempot och även de inre kraven - för man orkar inte - stannar upp.

Reflektion, kallas det visst.

Plötsligt idag fick jag en så stark känsla att jag fullständigt knockades och nästan trillade ur soffan där jag låg och snörvlade. Den där pusselbiten som saknas, det jag längtar så hett efter. Ett inre lugn, en styrka, en känsla av att våga nå fram till sin egen storhet, men även sin egen gräns - nu duger jag, det här räcker..

Jag är uppfostrad av en kärleksfull mor. Som alltid berättade för mig hur duktig jag var och hur söt jag var. Men som i hela sitt liv har föraktat sig själv, levt i oerhört destruktiva förhållanden och haft mycket komplicerade relationer till både sin mamma och väninnor. Till andra kvinnor.

Vad jag längtar efter, vad jag behöver, är starka, sunda och livsbejakande kvinnor. Som inte ber om ursäkt för sin framgång, som inte ens tycker den är särskilt märklig.. Som ger energi och inspiration, kraft i vardagen och lite fighting spirit. Kanske kan jag också ge lite tillbaka, om inte annat så lite härlig beundran:-))!

Jag ska ge mig ut och söka dessa kvinnor, dessa sammanhang. 2010 blir året då jag tankar kvinnlig inspiration, styrka och kraft!

Om ni känner till någon kvinna jag borde läsa om, luncha med eller bara beundra lite på avstånd - tipsa mig!

Sjukt sjuk

Åh vad jag är sjuk, åh vad det är synd om mig... Nej, det är inte synd om mig, allt är relativt. Men jag är så galet förkyld och är för en gångs skull hemma från jobbet. Med feber, kallsvett, hosta hosta hosta till förbannelse och hela kittet. Vad händer? Jo, sonen blir också sjuk - så min dag på soffan, ömkandes och snörvlandes, förvandlades raskt till en dag av ömt vårdande av sjukt barn.

Vi har haft det mysigt. Jag har fått vara en hel dag med mitt barn!

Men hjälp vad trött jag är....

Sol på min balkong

Är så trött. Man och barn iväg och åker pulka. Jag borde städa, borde planera, borde jobba, borde vila, borde läsa, borde njuta - borde göra åtminstone en av alla de saker man borde då en egen timma dyker upp i tillvaron. Jag är så trött, orkar inte något, gör lite av allt.

Hamnar ståendes med ena foten ute på balkongen, ena foten kvar i lägenheten. Det är sol ute! Vänder ansiktet mot värmen och ljuset, står kvar en stund och hör bilarna susa förbi nedanför, ser människorna i parken, ser smutsen på mina fönster. Tänker, känner i hela kroppen - det här är mitt liv. Detta är min stund. Den väg jag valt. Livet rusar på och så mycket kan inte göras om, allt mindre återstår, dörrar stängs en efter en.

Ett barn till? Gärna! Men jag har bara några år kvar innan det är för sent.
En sprudlande karriär? Gärna! Men borde jag inte redan kommit längre...?
Skönhet? Gärna! Ha! Glöm det...

Lego och damm på golvet, en inredning som i bästa fall kan kallas "charmig", ett utseende i stadigt förfall... En man som är världens snällaste, en son med stark fysik och en inre drivkraft som kan ta honom långt i livet och en kropp som trots allt vill hänga med och kämpa lite till. Mitt liv. Det är inte så illa - det är till och med så att jag älskar det!

Tips!

Camilla tipsar mig om hur jag kan få struktur i tillvaron, nu när det är så j-a stressigt. Bra tips, tack!

"Det kan vara bra att säga till sig själv att det faktiskt inte är någon som dör om jag missar en grej.. förutsatt att man inte är hjärnkirurg eller nåt annat sånt viktigt då.

Sen kan man försöka avsätta viss tid för att läsa och svara på mail, sånt som behöver en större åtgärd sätter man en flagga på och allt annat slänger/arkiverar man.
När flaggmailen blivit alltför gamla kan man arkivera dem med, och samma sak med olästa mail. Mail är oftast en färskvara iallfall. När man läst färdigt så stäng ner mailprogrammet om du kan så slipper du bli störd av nya mail som kommer in.

Sen återstår det att lista allt man har att göra och prioritera och stressa av. Ingenting blir bra om man stressar igenom det.

Se även till att planera in vila/avkoppling under stressiga perioder. Arbetsfria kvällar (jobba INTE hemifrån alla kvällar under en VAB-vecka t ex), en kort promenad på lunchen, nån form av fysisk träning åtminstone en dag i veckan. Och säg nej ofta!"

Godmorgon! Godnatt...?

Efter en mysig café-frukost-start på dagen med sexåringen gick jag hem för att jobba. Få undan saker, få översikt, hämta andan, komma ikapp...

Satte mig vid köksbordet, tittade ut över trädtopparna. Solen sken för fullt! Ner med persiennerna, solen blänkte i min dator...

Tittade upp från datorn. Mörker över stan. Upp med persiennerna. Ingen skillnad i datorn nu..

Tiden går fort när man har roligt. Annars också tydligen...:-)

svåra beslut

Ska jag köpa de blommiga eller de rosa? Ska jag verkligen köpa skor för 3000 kr? Hmm... beslut beslut...

Mia tipsar alltid om snygga kläder, läckra skor och coola accessorarer man vill ha genast. Tyvärr:-))

Snö ute, snö inne..

Nja, inte riktigt kanske. Men snön verkligen vräker ner ute, och inne är det mer mentalt snöfall... Har så sjukt mycket att göra på jobbet och jag vet inte längre hur jag ska reda ut situationen. Det är inte spännande, inte utmanande, inte utvecklande... bara jobbigt och så stressande att jag nästan bara springer i mentala cirklar.

Nu håller i alla fall barnet på att somna - sent, alldeles för sent - och jag sitter i fåtöljen med datorn, redo att köra kvällspasset. Maken gör samma sak i soffan.

Så här vill jag inte leva mitt liv.

Även en dålig dag tar slut en dag...

Idag har inte varit en bra dag. Har känt mig ledsen, fångad, halv-kvävd av allt som hopar sig på jobbet. Hur ska jag mäkta med? Hur ska jag hinna?

Jag hinner inte. Något kommer att få ge med sig.
Hur ska det gå... med mina krav på mig själv, min vilja att prestera och leverera? Hur kommer det att kännas att säga "nej", "jag hann inte", "jag orkar inte"?

Idag har jag funderat på om jag verkligen vill jobba med kommunikation.

Hur kan jag fundera på det - jag som faktiskt på riktigt tror att bra kommunikation kan förändra en människas liv?

Idag var ingen bra dag. Tack och lov så är det en ny dag imorgon!

prata på bara!

Jag lärde mig något nytt om mig själv i helgen. Något jag vetat länge, utan att veta... Föreläsaren Christer Olsson, som kickstartade min inspirationshelg på Nike Convention, berättade bland annat om olika inlärningspersonligheter. Och jag är en sk auditativ personlighet. Jag kan ju läsa och lära mig bra, har haft lätt för mig i skolan, men allra allra helst pratar jag och "hör mig själv tänka"... det är därför jag kan känna mig helt tom i huvudet inför en uppgift på jobbet och så när jag pratar med någon om det så får jag massor av ideér!

Jag älskar att prata!

Jag är passionerad, nyfiken och driven och jäkligt duktig på mitt jobb.

Men - jag har en inre domare som säger "fel fel fel". Inte prata så mycket. Inte vara så glad. Tona ner dig, bli diskret, bli corporate, bli... annorlunda.

Enough. Jag kan förvisso lära mig att hålla tyst emellanåt - tränar varje dag på det! - men jag kan inte längre slå på mig själv för att jag är den jag är.

Jag pratar på! Får se till att det inte bara blir med samma personer hela tiden, så dom lackar ur totalt:-))

Min egen kickoff

Jag har jobbat jobbat jobbat det senaste halvåret. Träningen har blivit lidande och till slut har jag känt mig lätt nedstämd och lättirriterad... Mitt inplanerade konvent hotade att bli två dyra dagar, då jag mest gick omkring och tyckte jag var ur form. Så jag tog ett litet snack med mig själv för några dagar sen. Varför går jag på Nike konvent? Varför lämnar jag familjen i två dagar för att trängas i överfulla salar med svettiga människor jag inte känner? VARFÖR?

Jo, för att jag behöver komma igång igen. Kick-off för mitt träningsår! Jag behöver ny inspiration, ny energi och nya tankar.

Fick jag det?

Ja!

Just nu ligger jag i sängen, fortfarande i mina nya knallrosa härliga yoga-byxor, och tänker tillbaka på dessa dagar. Jag har gått på många föreläsningar och tränat mellan två och fem klasser per dag, med tanke på form-läget. Gått på två grymma spinningpass, på det sista var det sån skön stämning i lokalen att tårarna började rinna efter sista spurten. Helt slut i kroppen, glad och energifylld i knoppen. yes!

Yogade med Blossom - vissa positioner var så tokiga att jag mest skrattade, men hon är ändå så härlig och inspirerande - "vi leker bara!" att prestationskraven fick vila och glädjen tog över. Men eftersom jag även var på Body Balance passet precis innan, och lokalen var minst 40 grader varm, blev det lite kämpigt på slutet..

Föreläsningarna får jag nog återkomma till. Väldigt varierande ämnen och personligheter, men alla gav mig någonting att tänka extra på. Några stod ut ordentligt - jag återkommer!

Rocket yoga?

Dags för Nike Convention imorgon... spännande! Jag hade nästan glömt de härliga klasser jag anmälde mig till i början av november, men nu är jag mycket glad och nöjd med mina val. Ser fram emot två dagar av härlig träning och inspiration som ska kickstarta året!

Lördag 09.00-10.00: Yoga Light & Strong
Lördag 10.30-11.30: Den som vill mest vinner(föreläsning)
Lördag 13.00-14.00: Release my inner athlete(föreläsning)
Lördag 14.30-15.30: Don´t stop the music(spinning)
Lördag 17.00-18.00: Functional moves®(styrka)

Söndag 09.00-10.00: Bli expert på dig själv(föreläsning)
Söndag 10.20-11.20: Intense Interval(spinning)
Söndag 13.20-14.20: BODYBALANCE™ 48(mind)
Söndag 14.40-15.40: Rocket Yoga(yoga)
Söndag 16.00-17.00: AfroPowerDance(dans)

Halvtid

Imorgon ska jag träffa min coach. Honom jag kontaktade i somras, då jag satt i sommarstugan och jobbade dygnet runt, i 30-gradig värme, medans familjen njöt av ledighet och varmt väder. Jag var så arg! Tyckte att jag betedde mig som en labrador i arbetslivet, bara ville vara till lags och inte fick rätt utdelning för slitet. Mycket för att jag inte vågade ta för mig, inte vågade tro på framgången.

Så jag ringde min blivande coach och sa något i stil med "jag vill inte att du frågar en jäkla massa om hur jag mår eller vad jag egentligen vill med mitt liv.. inget flum! Jag vill bara stärka upp mina positioner på jobbet". Puh. Vilken befrielse det var att formulera någonstans. Och så började jag blogga för att följa mina egna tankar.

Nu vill coach B att jag ska göra bokslut. Hur har det första halvåret gått? Jag gav ju projektet ett år...

Hur är måluppfyllelsen i förhållande till det mål du satte upp?
Över förväntan! När jag väl formulerat mina mål - hur mycket jag vill tjäna, vilken roll i organisationen jag vill ha, hur jag vill må och agera gentemot andra på jobbet - så gick allt nästan av sig självt. ALLT har slagit in! Och vi är bara på halvtid...

Vad är det viktigaste du lärt dig om dig själv och/eller andra?
Oj. Att fasaden ofta bara är en fasad, även super människor är bara människor. Att jag orkar mer än jag tror, vill mer än jag trodde och jag kan löneförhandla!

Vilken är den främsta insikten?
Livet rusar på och man måste våga hålla fast vid sina värderingar, även när trycket är hårt. Jag och min man har bestämt att följande prio-ordning gäller:
1) familjen
2) vd:n
3) vi själva på varsitt håll

D v s; eftersom vi båda sitter strax under högsta ledningen förstår vi verkligen att det ibland är svårt att hinna hem till middagen, att man ibland måste jobba hemma i soffan istället för mysiga kvällar eller för all del att städa. Men det är ok! Bara någon alltid har tid med barnen, och vi 90 procent av tiden äter middag tillsammans, och att våra barn alltid vet att de kommer först. Sen är vi generösa mot varandra med "egen tid", då blir balansen allra skönast! Däremot väljer vi bort shopping, tv-tittande, överdrivet städande och vi har "lagom" inrett hemma...

Vad har överraskat dig mest?
Att det är så kraftfullt när man formulerar ett mål. Min mamma säger alltid "var försiktig med vad du önskar dig, det kan bli så". Hon har rätt!

Vad är du stolt över att ha gjort/åstadkommit?
Jobbar så hårt, kommit så långt, men familjen mår bättre än någonsin! Och jag har inte gått över några lik, utan har ett fantastiskt nätverk som stöttar mig och inspirerar mig, både inom och utanför företaget.

Livet

Livet är så vackert, så grymt, så oförutsägbart svårt och underbart att leva. Jag lever! Anna lever - om än i en bubbla, i en kemisk värld där mörker kanske bara stundtals skingras av ljusa strålar med hopp. Jag känner henne inte, har aldrig träffat Anna som kämpar kämpar för att få vara kvar i sin kropp. Men vi delar Kungsholmen, och jag har varit där hon är... själv gick jag ut från Karolinska omtöcknad men levande. Nu riktar jag min energi, ljusa tankar, mot de välbekanta sjukhussalarna.

Jag ber.
Snälla Livet, leta dig in till Annas rum och hjälp henne.

Nr 2

Drömresor topp fem - här är nr 2: Safari i Afrika! Kan dock inte riktigt bestämma mig för om det är Kenya eller Sydafrika som är mest åtråvärt...

Drömmar kostar inget!

Det är viktigt att drömma. Härligt att sväva bort i tanken, till det som känns omöjligt för stunden. Det kostar inget att drömma och snabbare än man vet så kan drömmar bli verklighet... Vad drömmer du om?

Just nu drömmer jag om resor. Till varma stränder, ljumna vatten och avkopplande, vackra miljöer.

Drömresa nr 1: Six Senses Destination Spa i Thailand! Räcker småpengs-skramlet jag har i skåpet tro....:-)

I väntans tider...

Medan jag väntar på att orden ska återvända så städar jag garderoben, åker pulka, lagar storkok och bakar bröd. Massor av bröd! Ett energiskt vårtecken gott som något, för jag har inte orkat baka på nästan ett år... Provar just nu ett "jäsa över natten" bröd från bloggen Pain de Martin - imorgon bitti är det dags att väcka familjen med nybakt! sen ytterligare en dag med snö-lekar och kalla tår - hurra!