Strålande framtid!

Sitter just nu och lyssnar på maken och sonen som är i badrummet och klipper håret på den blonda lilla lintotten. Det är en makalös uppvisning i fulländad förhandlingsteknik, där allt är tillåtet och iskalla logiska argument blandas med humor, charm, gråtattacker som får hjärtat att mjukna och raseriutbrott på hög nivå... Något säger mig att han inte lämnar något åt slumpen utan använder exakt den teknik som ger honom de resultat han strävar efter för stunden!

Tur att det här med att se långsiktigt framåt inte är det starkaste behovet hos en sexåring, annars hade maken varit körd:-). Nu imponerar han på mig med sitt tålamod och sitt lugn.

Men det lilla monstret... ja, hans framtid är ljus, det känner jag mig övertygad om. Med den förmågan att manipulera och förhandla, då kan det inte annat än att gå bra!

Undrar vad som händer om jag börjar gråta nästa gång det är löneförandling....?

På det igen!

Efter min stora prestation detta året - att klara halvmarathon! - gick löpningen ner i lågvarv. Från 4-5 pass i veckan enligt ett (ganska) strukturerat upplägg, till knappt ett. Dels fick jag "lust-svacka", dels insåg jag snabbt att vila från löpningen är det enda som kommer att läka mitt värkande ben. Ordet "stressfraktur" har flimrat förbi några gånger, och jag inser att i min nyupptäckta glädje över hur härligt det är att springa har jag nog gått ut lite för hårt, ökat lite för snabbt och sprungit lite för långt.. Bytte ut springrundorna mot styrketräning, yoga och pilates. Kul det med, men inget går upp mot känslan av att ha utmanat sig själv i joggingspåret, varken fysiskt eller mentalt har jag hittat något som motsvarar den upplevelsen!

Dags att smyga igång igen. Behöver lite inspiration och här är en blogg ag numera besöker regelbundet för att imponeras, inspireras och frestas till att gå på det igen!

Stina Abenius, chefredaktör på Tara, som också hon verkar gilla att utmana sig själv. Ska snart springa New York Marathon, jag hejar på henne! (och drömmer i hemlighet om att göra samma sak)

Bra för karriären?

Jag läser en artikel om Robin Sharma, där han berättar hur man gör för att bli fantastiskt framgångsrik och lycklig. "Led dig själv i livet, jobba passionerat och ta tid för avkoppling", förkunnar han. Terapeuten Jana Söderberg skriver om de speciella dagar då hon och hennes man lunchdejtar, och hur det ger henne ny inspiration i livet.

Intressant, speciellt eftersom jag läser detta då jag jobbar hemifrån. Har så sjukt sjukt mycket att göra på jobbet, så jag stannar hemma för att bli mer effektiv och kunna skyffla undan högarna, stryka rad på rad i att göra listan.

Istället läser jag en artikel om Robin Sharma. Jag bläddrar även i en inredningstidning, plockar disk, sorterar post och sms:ar kompisar. Tänker på jobbet ibland, gör en lista.

Dricker kaffe och lyssnar intresserat på Malou von Siewers i "Efter 10", programmet som endast ammande mammor ser. Och jag.

Inget blir riktigt bra. Städar inte klart, jobbar i snigelfart, orkar inte titta klart på TV-programmet, tar fram en räkning men loggar inte in för att betala den.

Är det så här man blir framgångsrik?

Kanske. Kanske behöver både hjärnan och kroppen en ordentligt oseriös dag ibland, under täckmanteln "jag jobbar hemma"? En chef jag beundrar tipsade en gång om ett viktigt recept för att lyckas "glöm inte att du har kommit till en position där du inte ifrågasätts på var du är, bara på ditt resultat. Boka därför regelbundet sk möten på stan, sen går du på spa, köper skor eller är med dina barn en extra stund! Det är smart och lönsamt i det långa loppet".

Så - jag fortsätter med att städa kylskåpet och hoppas det gör mig ännu mer framgångsrik i karriären! Imorgon...

Lycka!

Brickan är dukad, hela lägenheten doftar kanel och kardemumma efter morotskakbak. Paketen är guldiga och prassliga. Förväntan i luften. Och känslor, så många starka känslor. För nästan exakt 6 år sen fick jag värkar. Och den tuffaste resan startade, den som resulterade i en underbar son!

Jag var så lycklig!

Han låg på min mage, varm, mjuk och perfekt. Det tog många långa månader innan jag förstod att barnmorskan säger att alla barn är de finaste barn de sett "hörde du, hon TYCKTE verkligen att han är perfekt", sa jag till min man med stora ögon och full av tilltro. Det tog ett halvår innan jag faktiskt förstod att kvinnan jag delade rum med inte låg och grät för att hennes barn var så fult - som en korpulent trollunge! - och inte tänkte kidnappa mitt barn som ersättning för det livet berövat henne. "Hur kan dom lägga henne i mitt rum det är ju synd om henne att behöva titta på mitt barn", sa jag till min man. Han var vid det laget inte så orolig över att få hem sitt förstfödda barn, men väldigt bekymrad över hur han skulle hantera mig...:-)

Ok, jag fattar - alla barn är perfekta i sina föräldrars ögon. Alla barnmorskor antingen ljuger eller tycker att just det barn de beskådar för stunden är fantastiska.

Men. Min "snart-sex" åring som nu äntligen somnat, trots att födelsedagen känns så stor och underbara och nära, han ÄR perfekt! Tre bebisar har jag burit, ett barn har jag fött. Belöningen - det barn som kom till mig är det ljuvligaste, den största gåvan, en kärlek så galet stark att den gör mig svag. En kärlek som gör mig till en stark tigrinna. Mitt barn, min prins, min skatt.

Nästan alltid, inte idag

Jag gillar mitt jobb, är passionerat intresserad och nyfiken, bättre än de flesta men med mycket utveckling kvar innan nästa steg.

Men idag är jag trött.

Trött på att alltid ha så mycket att göra att man aldrig aldrig kommer ikapp. Trött på att nästan alltid gå och lägga sig med minst lite ont i magen för att tankarna på den digra "att göra" listan bara växer. Trött på att det mejlas fram till sena nätterna och att tonen aldrig är vänlig, för alla är precis lika trötta som jag.

Nästan alltid gillar jag mitt jobb. Men inte idag.

Andas. Andas...

Veckans bloggtema från Sofia är stress.
Hmm. Smakar på ordet. Det ger många associationer, många känslor far omkring i kroppen vid tanken på vad det kan innebära för mig.
Stressen var länge existentiell, fanns i kroppen trots att jag tryckte ner den så gott det gick. Växte upp, som så många sjuttiotalister, i en dysfunktionell familj med missbrukarproblematik. Lärde mig dölja det väl, att fungera i samhället trots allt. Men det hann ikapp mig och en morgon föll jag ihop i badrummet. Sonen, som då var fyra år, sov i rummet bredvid. Sakta men mycket tydligt la kroppen av. Talet försvann. Balansen. Förmågan att förankra min person i verkligheten. Jag låg på neuro i över en vecka, med dropp och 24 h övervakning, alla var oändligt oroliga och förtvivlade, själv var jag övertygad om att jag var en uppvaknad och ännu oupptäckt skådespelartalang! Låg och skrattade för mig själv - tänk, när jag kommer ut borde jag nog söka upp Dramaten. Kommer att få spela med Persbrandt. Filma med Mads Michelsen. Minst!

Stress... kanske var det en psykos, kanske en överlevnadsinstinkt som kickade in? För om jag verkligen hade tagit in det som hände hade jag blivit livrädd. Nu var jag road, nästan lycklig!

Idag är jag, efter terapi - både på egen hand och i professionell regi - frisk. Helad. Min bakgrund är inte längre bara en ryggsäck, utan en rikedom, något som gör mig till en kännande, empatisk, klok och analyserande människa, som inte tar livets gåvor för givet. Men som inte heller lever som om allt kan försvinna om en minut. Sinnet har ro.

Nu är stressen mer normal. Hämta, lämna, jobba, träna, umgås, städa... den stressen gör mig nästan lycklig!

bubbel bubbel

Åkte iväg till Göteborg för att jobba igår och tog med femåriga sonen. Upp klockan fem, iväg med taxi, frukost på tåget och tre timmars stillasittande... Vilken utmaning bara där. Men, min lilla skrutt är, och har alltid varit, helt fantastisk när det gäller något som kan vändas till ett äventyr. Han ser inte att det är så tidigt att morgonen borde kallas natt - han ser att alla hans kompisar ligger och sover, och själv åker han taxi. Crazy och underbart, tycker han! Han ser inte att mamma är så trött att hon inte riktigt orkar underhålla honom på tågresan, han ser att mamma köpte en fotbollstidning och god dricka, sen lät honom vara ifred och njuta av resan i lugn och ro! Ibland la han sig med huvudet i knät och sov, ibland spelade han låtsasfotboll på det nedfällbara bordet, ibland räknade han bilar utanför fönstret... det fanns hela tiden något som höll honom på gott humör!

På kvällen åt vi middag i restaurangen på hotellet, sen gick vi till bubbelpoolen! Vilken myskväll - vi dushchade, bastade och bubbelbadade i timmar, sen låg vi i varsin säng och åt chips, drack läsk och kollade film! Som extra belöning till mig kom min man ner på kvällen och vi låg i sängen, drack champagne och pratade.

Somnade med känslan av lyx! För att min ljuvliga familj kan konsten att göra vardag till fest, påfrestningar till äventyr och vi fångar ögonblicket - mitt i ögonblicket.

"Skog och glädje" som sonen säger!