söndag 25 oktober 2009

Andas. Andas...


Veckans bloggtema från Sofia är stress.
Hmm. Smakar på ordet. Det ger många associationer, många känslor far omkring i kroppen vid tanken på vad det kan innebära för mig.
Stressen var länge existentiell, fanns i kroppen trots att jag tryckte ner den så gott det gick. Växte upp, som så många sjuttiotalister, i en dysfunktionell familj med missbrukarproblematik. Lärde mig dölja det väl, att fungera i samhället trots allt. Men det hann ikapp mig och en morgon föll jag ihop i badrummet. Sonen, som då var fyra år, sov i rummet bredvid. Sakta men mycket tydligt la kroppen av. Talet försvann. Balansen. Förmågan att förankra min person i verkligheten. Jag låg på neuro i över en vecka, med dropp och 24 h övervakning, alla var oändligt oroliga och förtvivlade, själv var jag övertygad om att jag var en uppvaknad och ännu oupptäckt skådespelartalang! Låg och skrattade för mig själv - tänk, när jag kommer ut borde jag nog söka upp Dramaten. Kommer att få spela med Persbrandt. Filma med Mads Michelsen. Minst!

Stress... kanske var det en psykos, kanske en överlevnadsinstinkt som kickade in? För om jag verkligen hade tagit in det som hände hade jag blivit livrädd. Nu var jag road, nästan lycklig!

Idag är jag, efter terapi - både på egen hand och i professionell regi - frisk. Helad. Min bakgrund är inte längre bara en ryggsäck, utan en rikedom, något som gör mig till en kännande, empatisk, klok och analyserande människa, som inte tar livets gåvor för givet. Men som inte heller lever som om allt kan försvinna om en minut. Sinnet har ro.

Nu är stressen mer normal. Hämta, lämna, jobba, träna, umgås, städa... den stressen gör mig nästan lycklig!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar