Lycka!

Brickan är dukad, hela lägenheten doftar kanel och kardemumma efter morotskakbak. Paketen är guldiga och prassliga. Förväntan i luften. Och känslor, så många starka känslor. För nästan exakt 6 år sen fick jag värkar. Och den tuffaste resan startade, den som resulterade i en underbar son!

Jag var så lycklig!

Han låg på min mage, varm, mjuk och perfekt. Det tog många långa månader innan jag förstod att barnmorskan säger att alla barn är de finaste barn de sett "hörde du, hon TYCKTE verkligen att han är perfekt", sa jag till min man med stora ögon och full av tilltro. Det tog ett halvår innan jag faktiskt förstod att kvinnan jag delade rum med inte låg och grät för att hennes barn var så fult - som en korpulent trollunge! - och inte tänkte kidnappa mitt barn som ersättning för det livet berövat henne. "Hur kan dom lägga henne i mitt rum det är ju synd om henne att behöva titta på mitt barn", sa jag till min man. Han var vid det laget inte så orolig över att få hem sitt förstfödda barn, men väldigt bekymrad över hur han skulle hantera mig...:-)

Ok, jag fattar - alla barn är perfekta i sina föräldrars ögon. Alla barnmorskor antingen ljuger eller tycker att just det barn de beskådar för stunden är fantastiska.

Men. Min "snart-sex" åring som nu äntligen somnat, trots att födelsedagen känns så stor och underbara och nära, han ÄR perfekt! Tre bebisar har jag burit, ett barn har jag fött. Belöningen - det barn som kom till mig är det ljuvligaste, den största gåvan, en kärlek så galet stark att den gör mig svag. En kärlek som gör mig till en stark tigrinna. Mitt barn, min prins, min skatt.