Sol på min balkong

Är så trött. Man och barn iväg och åker pulka. Jag borde städa, borde planera, borde jobba, borde vila, borde läsa, borde njuta - borde göra åtminstone en av alla de saker man borde då en egen timma dyker upp i tillvaron. Jag är så trött, orkar inte något, gör lite av allt.

Hamnar ståendes med ena foten ute på balkongen, ena foten kvar i lägenheten. Det är sol ute! Vänder ansiktet mot värmen och ljuset, står kvar en stund och hör bilarna susa förbi nedanför, ser människorna i parken, ser smutsen på mina fönster. Tänker, känner i hela kroppen - det här är mitt liv. Detta är min stund. Den väg jag valt. Livet rusar på och så mycket kan inte göras om, allt mindre återstår, dörrar stängs en efter en.

Ett barn till? Gärna! Men jag har bara några år kvar innan det är för sent.
En sprudlande karriär? Gärna! Men borde jag inte redan kommit längre...?
Skönhet? Gärna! Ha! Glöm det...

Lego och damm på golvet, en inredning som i bästa fall kan kallas "charmig", ett utseende i stadigt förfall... En man som är världens snällaste, en son med stark fysik och en inre drivkraft som kan ta honom långt i livet och en kropp som trots allt vill hänga med och kämpa lite till. Mitt liv. Det är inte så illa - det är till och med så att jag älskar det!