Vi ses i Nangijala!

Anna är död. En mamma, en fru, en kvinna med hela livet framför sig - hon bodde i samma kvarter som mig, jag följde hennes blogg och fick därigenom förmånen att beröras, röras och känna till hennes berättelse. Hennes ord, hennes tankar och känslor har drabbat mig så. Mitt i livet, hon och jag. En fick leva. En fick dö. Livets grymhet, ödets nycker. Jag har gråtit i äkta sorg, trots att jag aldrig träffade Anna. Varför? Kanske för att det kunde varit jag. Kanske för att hon skrev så naket, så träffande, att alla känslor gick fram, inget filter av förklaringar förmådde skydda mig från styrkan i hennes ord. Kanske för att jag varje gång blev så innerligt tacksam för det jag har. Idag har jag livet, min son och min man. Ingen vet hur morgondagen ser ut. Anna borde fått leva, hennes dotter borde fått växa upp med sin vackra mamma som guide på livets virrstigar. Så blev det inte. Livet är så djävla orättvist.

När jag suckar över berg av tvätt, stökiga barnrum, maken som hellre kollar fotboll på tv än hänger upp gardiner och sonen som spelar bandy inomhus i tid och otid... då är jag så glad att jag har dom. Att dom har mig. Att livet än så länge skyddar oss. Genom Annas modiga sätt att dela sitt eget öde med oss andra får min tillvaro en starkare förankring i NU. NU är det enda vi har.

Tack! Vi ses i Nangijala - vila i frid.