Kroppen - en resa i tiden

Veckans bloggtema är kroppen, på uppmuntran från Mymlan. Oj, denna kropp. Jag föddes ju med den, var tydligen en hyfsat stor bebis med en kropp som växte, lärde sig krypa, gå, springa och i största allmänhet var snäll mot mig. Min kropp är stark. Min kropp är frisk. Min kropp låter mig springa, rida, promenera i skogen, simma, älska, träna styrka, yoga, gå i trappor, bära, föda och amma mitt barn...

Men det är något mer som ska räknas in i ekvationen när kroppen ska utvärderas.

Knoppen.

Sinnet, hjärnan, den tänkande och analyserande varelse vi människor är. Och de märkliga känslor som hälsar på när min analys av den egna kroppen studsar mot andra människors kroppar... HON har snyggare hår, HON har plattare mage, HON har smalare lår... HAN tycker inte jag är snygg nog. HAN ger mig jobbet bara för att jag är snygg. DOM ANDRA är snyggare, smalare och därmed bättre.

Klockren analys och pang! In i tvivlarträsket med dig.

Jag är snart 40 år och har ägnat ganska många timmar åt att tycka att jag varit fel. När jag tittar tillbaka, på bilder från mitt liv, vill jag gråta. Så smal jag var. Så söt jag var. Så - rätt jag var. Nu har jag bestämt mig för att det räcker. Med fler rynkor, bredare höfter och längre bröst än någonsin är jämförandets kamp över. Jag springer, tränar, lyfter vikter och yogar. Men äter också god mat, dricker gott vin och bakar varje helg med barnen - och fikar tillsammans. Jag NJUTER av min kropp och tar hand om den på ett kärleksfullt sätt.

Kampen är över. Livet tar vid!