Jag sitter i sommarträdgården hos mormor, under äppelträdet, dricker hennes hemgjorda saft. Äter hennes nybakta bullar och pratar om livet som varit, dom vi älskat och mist, dom vi älskar och försöker fostra till fina människor, planer för hösten och planer för framtiden. Ser helt plötsligt allt så tydligt. Älskade mormor, som levt så nära mig hela livet, har en framtid som hela tiden krymper. Ett liv som består till allt större del av minnen. Dagar som gått. Insikten skär knivskarpt i magen. Tiden är räknad. En dag, ett år eller tio - det kan ju ingen veta. Men vi vet. Att dagen kommer närmare.
Och här sitter jag i sommarträdgården och funderar på att det kommer bli tufft på jobbet i höst, att jag vill ha högre lön och att jag vill ha en ny soffa i den nya lägenheten...
Livets kontraster. Bullen fastnar i halsen och jag vill mest bara flytta hem, krypa upp i mormors famn och viska att jag älskar henne. Varje dag.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar