Såg en underbar klänning, i en nästan magisk ton av blått och plommon. Gick till provrummet och den unga, smala och supersöta expediten på fina varuhuset kommer förbi, frågar hur det går. Tittar på klänningen, tittar på mig. Så utbrister hon "Oj. Vilka fantastiska ögon du har!"
"Äsch, dom är ju så konstiga, nästan röda", säger jag lite generat.
"Nej, dom är nästan som håret - nougatfärgat med inslag av kastanjerött. Wow" fortsätter hon.
"Håret.. du menar mitt gråa slitna..?"
Så hejdar jag mig. Hör mig själv. En vänlig medmänniska som spontant ger mig underbar värme och uppmärksamhet på en vanlig tisdagkväll, och jag slår ner henne verbalt. Sätter upp skölden och gör som jag brukar, tror inte på det. Jag tar ett djupt andetag och säger med stadig röst och blicken riktad mot just henne; "Tack. Vad snäll du är, nu blev jag glad".
Läste ett blogginlägg som tar upp just detta, hur vi uttrycker oss om oss själva, inför andra. Jag är inte alltid så snäll mot mig själv. Ska sluta med det. Ta emot det fina. Vara försiktig med vad jag säger och hur jag säger det. Ord räknas.
Självklart köpte jag klänningen!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Vad glad jag blev när jag läste ditt inlägg. Kul att du köpte klänningen, det är du värd!
SvaraRadera