Är det på riktigt?

I en stuga långt bort från stan, utan ljus, utan brus och utan sirener i natten går jag ut på det blöta gräset. Känner doften från lavendel och liljor som tankat värme hela dagen. Böjer huvudet bakåt och tittar upp mot himlen. Allt är stilla. Miljoner stjärnor, en och annan satellit, inget som stör. Känslan av livets storhet blir enorm, min egen litenhet med ens en skarp kontrast. Hur kan jag bekymra mig om utseende, karriär eller hur mitt hem är inrett i skenet av att stjärnhimlens glans? Hur kan jag INTE bekymra mig? Här mitt i natten får jag perspektiv som svindlar och suger till i magen av något som liknar ren lycka.

stjärnorna lyser och jag känner mig fri. Går in i stugan, pussar min son god natt och kurar under täcket nära min man. Jag är lycklig!