Snabbare, fortare, mer...

Vi springer så fort på jobbet, gör massor massor hela tiden i högt tempo. Det är kul, men framkallar en hel del intressanta reaktioner. En sak jag funderat över är att i vår ledningsgrupp sitter bara komptetenta, erfarna kvinnor och män. Alla kommer med sin del av pondus och respekt. Så kliver chefen C in i samtal och gör dem till förhör, gärna inför öppen ridå, med ett batteri av ifrågasättanden, utan tillstymmelse till bekräftelse på att något är bra eller uppskattat. Då, ibland med väldigt subtila signaler, blir dessa kvinnor och män till barn. Man blir ett barn utskällt av fröken inför klassen och det finns inget man kan göra. Försvara sig? Anses svagt. Gå till anfall? Anses okontrollerat. Stå upp för sin sak och sin expertroll på ett lugnt och trovärdigt sätt? Ja, vi försöker. Ibland lyckas vi.

Varför är det så svårt i denna grupp att behålla sin pondus och sitt lugn? Istället blir man passiv och tyst, rädd att sticka ut och bli nästa upp på podiet för att frågas ut...

Det slog mig just att det kan handla om TID. Tid för reflektion och eftertanke, tid att sortera ut sina tankar och skapa sig en egen uppfattning i frågan och kunna driva en egen linje med lugn och trygghet. Den tiden finns inte. Då blir det nästan obehagligt när C ställer en mot väggen med sina frågor/förhör i sin ledarstil som INTE är "management by klappa på huvudet" direkt:-).

Därför ska jag sova, yoga, jogga och gå på massage innan nästa ledningsgruppsmöte, för att få distans till dramatiken på jobbet. Det tror jag är bättre än att slita halva natten med en powerpointpresentation som inte tillför särskilt mycket.