Väldigt intressant inlägg om jämställdhet läste jag nyss på bloggen "Skriet från kärnfamiljen". Kände igen mig, men har aldrig tänkt just de tankarna. Förrän nu. Att vara jämställd, det är på något sätt även kvinnans lott. Och om männen inte är jämställda ska vi förändra dem, fast ändå inte eftersom man aldrig får lov att vilja förändra någon... Om männen inte är jämställda får kvinnan skylla sig själv som valt så tokigt och kan ibland nästan förväntas lämna honom, eller åtminstone tycka att hon lever i en mycket dåligt relation.
Jag älskar att vara ute med båten. Men skulle aldrig vilja ge mig ut själv. Ingen skulle dock bli gladare än min man om jag tog skepparexamen. Frågan är då om han kommer att ta "packa för alla väder, ta med torra lakan, rätt leksaker, gott fika och tillräckligt med mat"-examen?
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar